Vi har inte hörts så mycket på sistone. Förutom en på goda grunder refuserad novell har jag inte publicerat några som helst sanningar eller mansplations på ett tag nu. För övrigt är det sista inte möjligt. Den som själv säger att den mansplainar, gör inte det, för själva grejen är att en inte vet om det. Det är lite som att vara hipster. Kallar du dig det, så är du inte det, för ingen hipster går med på att benämnas så. Vi lever i skuggan av ett virus. Jag har ägnat mig åt återhämtning. Sen i februari har jag varit hemma från jobbet mer än under de senaste tio åren sammanlagt. Politiken körs på sparlåga, jag har skrivkramp och hebreiskastudierna bedrivs inte ens på kvartsfart. Tyck inte synd om mig. Det är ett aktivt val. Jag pausar. Det hr hittills fått mig på banan, men i torsdags fick jag ett bryt som skar genom ben och märg. Inte bara var jag en usel förskollärare, jag var en värdelös människa och därtill ensammast i världen och oälskad. Allt jag hade var en Ben & Jerrys och det blir jag ju tjock av, så det var inte bra det heller. Det korn av sanning som finns i detta är att jag är ganska ensam. Men också det är självvalt, givet alternativet. Det är med förskräckelse jag ser hur andra håller sig fast i en tvåsamhet bara för att eller som ett lejon jagar ikapp första bästa långsamma gasell på savannen. Det kommer en baksmälla även av den drogen. Nuförtiden är jag inte så lättcharmad heller. ”Det är inte mig du vill ha, det är någon”, tänker jag. För all del, jag är någon att ha lika mycket som andra.
Jag åt glassen. Det hjälpte. Den var inte strikt vegansk, så jag ser i mitt inre hur en fastkedjad ko blänger på mig med sina stora ögon. Sen tänkte jag på strukturer och att det kommer med ett pris att verkligen bryta normer och att det vore enklare att bara följa strömmen och låtsas som om det var ett medvetet val. Troligen är även jag mer traditionell än jag i min skenbara upphöjdhet vill medge. Ser framför mig hur i alla fall en av er som läser detta nickar. Och kanske hon födelsedagsgrisen som jag fångade i farten per telefon. Hennes mamma skulle ta henne någonstans. Hon lät glad.
Det löser sig med allt. Sen mindes jag hur intressant samlingen hade varit i torsdags och hur vi via Valborg och första maj glidit in på att fira de dödas dag på hösten. Att både svart, vitt, ljus och mörker finns i livet och behöver finnas där. Jag, kollegan och 5-6 åringar pratade alltså om det. Inte ens torsdagen var bara skit.
Nu ringde yngste sonen och berättade att Sara och han hade stött på varandra i området där han bor. Inte heller denna gång hade hon hälsat. Tio år i hans liv, från 7 till 17 och hon kan inte nedlåta sig till ett ”hej”. Helt plötsligt känner jag mig inte så ensam längre. Snarare fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar