Ett glas hade gjort ett märke i bordet och det syntes spår av vad som måste vara fimpar. Det lilla motellrummet var sunkigt, men billigt. Det gick inte att vara alltför kräsen, tänkte han. Rummet var till för att sova i, inget mer. ”Beggars cant be chosers”, tänkte han, som om han var någon som någonsin behövt tigga. Han funderade på var det uttrycket kom ifrån, där han satt på sängen, men han visste att det bara var hjärnan som försvarade sig, som ville förvilla honom. Hjärnor var sådana. Han ville inte tänka på det som hänt tidigare under dagen. Han ville bara glömma, men han visste att den ynnesten aldrig skulle vederfaras honom. Han hade turistat. Tillsammans med den unga kvinnan hade han stått och plockat plommon direkt från träden utanför regeringshögkvarteret i utbrytarrepubliken. Det hade vilat ett lugn i den trettiotregradiga värmen. Alla som kunde hade varit i skuggan eller på stranden, det var stilla i staden. Regeringen var kanske på semester. Plommonen hade varit söta och precis så mogna som de är i slutet på juli innan det liksom blir för mycket. Kvinnan som tagit honom till Tiraspol var mycket ung. Kinderna var en smula insjunkna, men ögonen var alerta. De hade en bra dag. Hon guidade honom i den anakronistiska staden och som tack bjöd han henne på lunch på en restaurang med sovjetisk inredning och ont om vegetariska rätter. Han hade fått äta sallad och ris, tillsammans med en konstig röd sås. Vinet hade varit moldaviskt.
Bara en timme senare skulle de återvända till Chisinau. Minibussarna gick i en strid ström. Det fanns mycket att se och kommentera. Stora ljustavlor med kyrilliska bokstäver, den stora Leninstatyn och flaggorna med hammaren och skäran. Svulstiga monument, soldater och stridsvagnar. Hjältar i värmen.
Men mötet på trådbussen var det som inte ville lämna honom. Bland unga soldater, bara pojkar som snart kanske skulle följa med sina ryska vänner till östra Ukraina stod hon där, den andra kvinnan. I en klänning som sett sina bästa dagar komma och gå och som nu i hettan satt som ett andra skinn mot kroppen. Hennes blick hade fångat in honom direkt när de klev på. Ögon varma som rostade kastanjer och med exakt samma färg. Jodå. Hon talade till honom på det språk de båda kunde. Direkt, utan förvarning. Hon kände igen det som ingen hårfärgning, inga rynkor eller solbränna i världen kunde dölja. Hon sa orden på det lustiga språket som skrevs bak och fram. Den unga kvinnan förstod inget och det var precis så som det skulle vara. Hon spanade på soldaterna och bad på ryska att få ta en bild. De log mot henne. Hon tog sin bild.
Han hällde upp ett glas vin och drack upp allt i ett svep. Vinet var ljummet, men det gjorde sitt jobb. Det brände till i magen. Han borde äta något.
Från en uteservering nere på gatan kom en melodi farande upp och in i motellrummet. Det var något om historier som aldrig kunde glömmas bort. Ja, herregud. Hans tankar bar med honom till en annan tid, då hans hår varit stort och lockigt . Hon hade varit yngre då, precis som han. Och det hade varit samma värme, men också en bris från havet. Det hette att det havet som vätte ner deras tår var rött, men det såg lika blått ut som alla andra hav, fast han visste att det egentligen var genomskinligt, för det är allt vatten.
Hon hade berättat för honom och så fort de kommit i land så hade han stuckit iväg utan att vända sig om. Svetten hade runnit längs hans ryggrad, om han nu hade någon. Han hade inte hört henne ropa. En buss hade tagit honom norrut, mot flygplatsen och de ordnade förhållandena. Men inte ens där hade hans oro velat bli till stiltje. Han hade bett alla om ursäkt på kristet vis och sen farit vidare i vilsenheten.
Och flackandet hade pågått sedan dess. Hennes skugga hade känts nära honom hela tiden, från resan från landet de bott i, till det Europa han nu åkte runt i, som en relik på turné. Han hade då och då hastigt vänt sig om, men helt utan något synligt resultat. Det hade alltid varit samma himmel överallt, samma gatstenar och rensade rabatter. Och nu hade allt hunnit ifatt honom. På ett sätt kanske han borde vara lättad. Nu gick det inte att sticka längre. Ingen gryning skulle täcka över hans spår, inga anonyma bussterminaler skulle vara som en filt över hans huvud.
Han ställde ner glaset på bordet och la sig raklång i sängen. Kroppen genomfors av värme och han kände hur han lyftes upp från lakan och filtar och svävade iväg utan kontroll. Detta var kanske slutet på hans historia eller så var det precis nu allt började.
På det språk de båda förstod hade hon sagt att hon var farmor nu och att hennes barn och barnbarn bodde i just den staden i landets sydligaste del. Hon hade frågat om han någonsin varit där och gett honom ett mycket kort leende som utropstecken. Soldaterna och den unga kvinnan skrattade åt någonting annat. De var unga, som alla varit unga någon gång. Han hade tittat ut genom bussfönstret och hunnit uppfatta hur bilar stod parkerade huller om buller och hur människor rörde sig på trottoaren skyltar och plakat med dessa kyrilliska bokstäver som han inte förstod. Han mindes hur han vid tillfälle lärt sig ett annat dittills obegripligt alfabet. En kunde alltid lära och lära om. Förändringar var möjliga, ville han tro, ville han intala sig.
När trådbussen stannade i Bender nuddade den unga kvinnan lätt vid hans arm och de gick av. Hon köpte kvass åt honom från en liten tank som vaktades av en kvinna med schal om huvudet.
Den transnistriska rubeln som hon betalade med, såg ut som en spelmarker från ett casino.
Kvinnan på bussen syntes inte mer. Inte ens som en skugga. Hon var borta och var hon borta så var allting borta. Sängen var långt under honom, han steg så som värme stiger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar