TÄNK OM det funkar. Det vore fint.

Partiet jag är med i lanserar sin nya kampanj. Jag går omkring i min stadsdel och ser röda tyger hänga ut genom fönstret till och med denna fjärde maj. Språkrören ska få folk här att inse att de egentligen är gröna och inte då röda som de själva tycker. Jag kan hålla med om det. Folk här i området vill troligen inte att alla falafelställen stängs och ersätts med ett statligt falafel-Clock där maten är lika oätlig som på de statliga restaurangerna på Kuba. Jag lyckar mitt parti till. En gång lämnade jag rött för grönt därför att det fanns ett djup i det gröna, en vilja att gå ett steg längre i analysen, därför att det materialistiska inte inte är nog. Av var och en efter hens förmåga. Men vilka behoven är kan du inte räkna ut lika lätt. Bra så. 

Men de senaste åren har jag saknat något. En udd. Åsa Romson skulle sagt till Löfven att stänger du gränsen, så är det utan oss, vi skulle alla gemensamt sagt att antingen fikar du med fascister eller så fikar du med oss, vi skulle sagt att du könar inte mig och sen väljer hur du hälsar. Vi skulle snävt in vårt budskap och sagt att vill du bo ute i Tjottahejti och pendla tio mil till stan för att få både och i livet, så kostar det dig. Du har ett val. Ska vi nu styra med borgare i Sveriges största stad och region, så får vi fanemig hitta ett sätt att sälja in det till folk. Är fler cykelbanor värt utförsäljning av gemensamma resurser, så säg det. Jag tror på kompromissande, men utifrån en stadig grund. Och vi måste ha en inbjudande ton. Det spelar ingen roll vad vi har inne i vår butik, om vi inte får in kunderna. Olof Palme kunde det där rätt länge, innan han blev för full av sig själv, trött och nedlåtande. Han lät visionär, trots att han dagtingade med både det ena och andra på vägen. Han lät varken som en bankkamrer eller en trött journo som såg ut att vilja vara någon annanstans. Jag är ledsen, det må vara ytligt, men det är så.

TÄNK OM, så kan vi lyckas denna gången. Ingen skulle vara gladare än jag.