När jag ber till Gud

Abba-Björn säger i Svenskan att han inte förstår människor som ber till Gud. Artikeln är låst, så jag vet inte exakt vad han menar, men kanske är det de vanliga ateistiska tankarna som han brukar ge uttryck för. Jag vill inte vara dömande, var och en har att hitta sitt sätt att få ihop sitt tänkande, sin andlighet om en så vill. Tro är utmanande, för det är att inte veta och vi vill veta allting, nyfikenheten och längtan efter svar är så oerhört central för en människa. Att tro är att kapitulera och acceptera att allt kan inte räknas ut. Det går hand i hand med tvivel, för utan tvivel är man inte klok, som han sa som jag namngav min yngste efter. Naturvetenskapens förklaringar tar stopp på ett ställe, precis som rabbiner, präster eller guruer inom livets alla områden inte kan ta plats inne i din skalle och ge dig lugn som svar på alla tvivel. Att tro är en styrka, men det är fanemig att simma på djupt vatten. Du är ensam och måste ta armtag och bentag också när krampen sätter in. Men det fixar du med lagom krav på dig själv. 

Jag ber, men det är inte för att Gud ska leverera, det är för att den här tröga skallen ska kunna reda ut saker som behöver göras eller som jag inte fattar. Jag tackar för det jag har, det är ett effektivt vapen mot bitterhet och självömkan. Jag vet inte om jag får svar. Kanske, kanske inte. Om Gud inte finns, så är det bara en inre monolog och då får det väl vara så.