Nere på torget igen

Jag gick ner på torget ändå. Att bo på Möllan kan ibland vara som att bo på Liseberg, men vi har självmant valt att bo där saker händer och det kan innebära att en kvinnoseparatistisk avdelning står framför ens port. Sånt gör livet spännande. Återhämtningen aom.jag helgat dagen till blev som den blev och löpningen hade gått halvt åt pipan och när vi kom hem var torget fyllt av folk. På vägen hade vi sett hammarbyfans skrika och kasta saker. Tydligen hatar dom Malmö, om vi ska tolka deras enfalfiga talkörer rätt. Men på torget såg jag väldigt lite hat. Visserligen hade några organisationer lite överspända budskap och andra kunde inte låta bli att försöka sno politiska poäng, men det övergripande intrycket var en lugn beslutsamhet att sätta ner foten mot rasismen och säkra våra gator mot terror.
Det var inte bara de vanliga gängen med röda och svarta fanor, det var brett och djupt. Fast när regnet började tafsa på kepsar och frisyrer så började människor droppa av de med. Få stannade för reaggae och förnumstiga tal. Man visste varför man varit där. När vi sen måste ta ett steg bort från torget och gå in i den antirasistiska vardagen blir det både lättare och svårare. Lättare därför att det svar på frågan om hur rasismen bekämpas ofta angessom lite allmänt vänstergods och svårare därför att verkligheten tyvärr säger att det inte är så enkelt. Två av de länder som hårdast drabbats av giftet är Norge och Schweiz där rasism vunnit stora framgångar i allmänna val. Knappast länder som präglas av soppköer, om vi säger så.
Rasismens fysionomi är knepigare än så. Det socialistiska Polen var djupt antisemitiskt. Jag har mött rasism i mitt eget gröna parti. Förutom lagar och arbete mot diskriminering, för fri migration så måste vi varje dag gräva där vi står. Segern mot rasismen kommer inte bakom banderoller, utan i personalrum och på familjesammankomster. På ICA och på bussen, långt.  från slagord och oftast utan något som helst medhåll från talkörer.