Tomelilla

Jag får medge att min relation till byn där mina partivänner bjuder in rasister till gemensamma manifestationer är en smula komplicerad. I Tomelilla föddes min farfar och från Tomelilla fördrevs familjen Törnblad av politiska skäl (farfarsfar var syndikalist) för att sedan bjudas tillbaka när saker lugnat ned sig. För tio år sen åkte jag på besök i mina fäders by och såg farfarsfars och farfarsmors grav ligga halvt vanvårdade vid kyrkan mitt i byn.  Ett skinhead gick av tåget samtidigt som jag och på gatorna i centrum låg affärerna halvt eller helt tillbommade. Main street' s whitewashed windows and vacant stores, som Springsteen sjunger.
Vi har en del gemensamt, jag och byn vid sommarlandet. Tomelilla finns i mina gener och visst är det skånska landskapet bedårande vackert. Vad jag kan förstå är kommunen, likt många andra ställen i den skånska myllan, svårt kontaminerad av rasismens gift som tycks så normaliserad att partivänner inte ens ser SD som no go-area i politiska sammanhang. För mig är det fullständigt obegripligt, men det är ju mycket här i världen som jag inte begriper.
Däremot förstår jag att min farfar sökte sig till kusten och ut på sjön.
Från inskränkthetens gödselstackar drog han till de friska vindarna och mångfalden. Från konservativ hackordning till radikala ideer. Till stan, för det är i städer världen förändras. Han var ingen större hjälte, lika lite som jag är det. Vi led respektive lider av samma åkomma. Han bodde i Masthugget, långgatorna innan det blev fint. Far from Alabama, nära hamnkranarna och dofter av tång och nymalet kaffe. Hade han återuppstått från de döda hade han aldrig känt igen sig i Göteborgs hamnkvarter. Troligen desto mer i Tomelilla.