Den som dejtar mig, dejtar en morfar

Det är fyra år sedan jag vaknade i min bäddsoffa av ett sms med budskapet att hon var här nu. Naaja, ännu en i raden av brunögda och lockiga människor. Jag grät av lycka där under mitt varma täcke. En ljum bris letade sig in genom den öppna balkongdörren. Tre år senare sitter jag på en av uteserveringarna nere på torget. Mitt sällskap har fyllnat till en smula. "Tänk att jag dejtar en morfar!", säger hon plötsligt med viss avsmak. Jag tittar på henne. Hon är en sån där människa som inte skyr några medel för att fly från sig själv. Ibland kryper hon förstås ihop i min famn uppgivet. Vår historia blir inte lång och jag ska inte snacka skit om henne. Hon slåss med sitt. Jag med mitt, helt säkert, men förnekelse ingår inte i den kampen. Att vara lite äldre än de flesta är i stort sett bara en tillgång. Minnen och erfarenheter är bra skit. Det är kul att ha sett Queen och Bob Marley live och lika kul att kunna se Håkan Hellström och nya artister. Då är inget hinder för nu, om någon trodde det. Jag längtar aldrig tillbaks till något. Det var inte bättre förr. Den som dejtar mig, dejtar en morfar. 

PS. Jag är upptagen. Det var ingen inbjudan. DS