Det är lönt att leva ändå

Äldstebror är så lik mig på så många sätt att tårarna rinner bara jag tänker på det. Jag var också den som var jobbig, som pratade rakt ut och fick skulden av lärare och stryk på rasten. Det senare vet jag förstås inte äldstebror fått. Skolan är trots allt en bättre plats nu än när jag var barn. Och han är känslig och hudlös precis som jag och vi hamnar i bråk bland flyttkartonger och otympliga möbler när hans saker ska transporteras från rummet i lägenheten på Lindängen till källaren på Rostorp. Det blir trassligt och trist. Och jag vaknar med en skuld större än hela lägenheten och jag får ringa upp honom, men ingen fara, säger han. Och jag återfaller till att tänka att jag aldrig borde skaffat barn, att jag är usel både som förälder och partner, men han bedyrar att så är det inte, fast det sista vet han ju inget om. Det tog mig timmar i terapi att förstå att jag inte är skyldig till allt som jag lagt mig till last och allt som olika ex sagt i affekt. Att ensamheten faktiskt inte är ett straff, utan vid närmare eftertanke det liv jag valt. Jag avvisar ju alla som visar mer än vänskapligt intresse, sen klagar jag ibland på att ingen är där och ligger sked med mig. Det går inte ihop. Offerkoftan får snabbt vikas ihop. Sen blir det lugnt. J plingar från Stockholm och berättar om att de på judiska museet sagt att folk över 50 inte behöver gifta om sig. Vi kan andas ut. Darling M tipsar om ett instakonto som berör lite extra. Och det är lönt att leva ändå. Alltid.