En bild for förbi i mitt flöde. Där satt hon, den senaste som jag var riktigt förälskad i. Det var ett tag sen nu, ömsesidigt men omöjligt, egentligen inget att prata om nu. Det klack till i mitt hjärta och just det var en ovanlig känsla, sen något år tillbaka blir jag inte så berörd av så mycket. För ett år sen tryckte jag på paus. Det var kanske nödvändigt att stänga av en smula Och det är med mina mått jag inte berörs, det är trots allt mer än många andras ändå. Jag bläddrade förbi bilden på min omöjliga kärlek och såg mig i spegeln. Kände mig trött och liknöjd och det vill jag inte vara. I telefonen brände ett förnyat recept på lyckopiller, men jag löser inte ut det. Jag börjar träna istället. En sund själ i en sund kropp och allt det där. Så har jag en plan och doktorn säger att det är mitt val, precis som min terapeut våren 2018 sa att det var mitt val att börja dricka igen. Då som nu är det bara att testa, går det så går det. Då ville jag ha mitt partyjag tillbaka, nu vill jag känna på allvar igen. Det får vara dags nu. Och såklart ett impulsivt beslut, för det är sådan jag är. Som alltid är det ett hopp ut i det okända. Men min musik är inte dansband eller Tomas Ledin, jag är inte den du söker för trygghet, jag är lojal, men äventyrlig, alltför känslosam och kanske därför svår att älska. Jag är tidig punk, blues och politisk hiphop. Det låter bra när jag skriver det. Kanske övertygar jag mig själv, kanske är det som en tafflig tindertext. Självföraktet är aldrig långt borta. Men jag gör mig beredd. Monterar ner min skyddande barrikad. Det får gå eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar