Jag står i kön till mackorna och påläggen i kaffepausen under kommunfullmäktiges sammanträde. Jag och en av stadens allra mest namnkunniga politiker skämtar om att några andra politikerkollegor, som dessutom är presidialer i samma nämnd klätt sig exakt likadant. På väggarna i Knutssalen hänger tung konst, mörka porträtt från en mörkare tid, men utanför på Stortorget gassar solen, för dagen ackompanjerad av en frisk bris. Den som inte fattar att klimatförändringarna är på allvar fattar ingenting, tänker jag, när jag tittar ut. Jag tänker också att det ett lager under skämtandet om kläder finns en genuin önskan och strävan om att göra den här stan bättre. Inte bara administrera, utan mödosamt skruva och muttra tills ett mål är nåt och då sätter en upp nya. Reformistisk politik är att ha den där moroten ständigt dinglande framför ögonen. Det är inte som med de utopiska ideologierna, för vi kommer aldrig att bli färdiga. Efter fikat står jag och pratar med några fior utanför sessionssalen. Vi bävar inför valet. De kommer inte in i riksdagen och MP kanske åker ut och rasistpartiet ökar, men det värsta är inte det, utan normaliseringen av det onormala, att finansministern kan säga att fattiga barn i förorterna är fattiga därför att det kommit så många invandrare och att det största oppositionspartiet lovar att avskaffa flygskatten och underlätta biltrafiken ännu mer, som om inte 30 grader i maj är signal nog åt dem. Vi kanske låter lite uppgivna för stunden och för min del slår klockan för det sista varvet på den del av det politiska arbetet som är att vara folkvald. Det blir inte bättre av att vulgärt flinande Sverigedemokrater passerar i sina illasittande dressmankostymer. De har medvind nu, rasisterna. Men det kan inte vara för alltid.
För jag är trots ältande och skuldkänslor en optimistisk person. Det är inga dystopier som flimrar genom mitt hjärta när jag tänker efter, det är snarare Monica Zetterlund som sjunger Tage Danielssons ord: tro på det vi trodde på, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar