27 juni 2018

Hur en blir ihågkommen

För precis en vecka sedan var det kommunfullmäktiges långa och prestigefulla budgetsammanträde. Det var stundom ideologiskt spänstigt, men ibland lojt och någon gång förskräckligt.
Jag pratade som vanligt om mina ämnen under den här mandatperioden: trygghet, trafik, gator och vägar och fick mothugg, men stod på mig. Som det ska vara. Men så kom Liberalernas ledande kvinna upp talarstolen och tog fasta på att det var mitt sista budgetsammanträde. Tidigare under sammanträdet hade hon påpekat att jag borde ta av mig min hatt i salen. Liberalare än så är hon inte. Men jag hade bara glömt den på. Jag är för gammal för meningslösa statements

   ”Hur tror du att du kommer att bli ihågkommen?”, frågade hon med en ton som en kan kalla impertinent, om en vill. Det var inte någon komplimang, det hon insinuerade.
Jag tänkte på saker jag gjort, sagt och som blivit verklighet eller misslyckats. Ett politiskt liv som är på väg att rundas av. Minns inte helt vad jag svarade. Jag blev ganska förvånad över den personliga touchen i tilltalet.

Så tog hon replik igen.
 
   ”Hur tror du att du kommer att kommas ihåg av folk i LIMHAMN, då?”, löd frågan denna gång.
Ja, det är ju den där metaforen som jag skrev här i bloggen. Illa formulerad, men jag triggas av privilegierade människor som gnäller över småsaker som köer eller som inte vill ha boenden för fattiga människor runt sig. Det står jag för i evighet, amen. Borde inte ha pudlat så kraftigt.
Efter debatten ses vi utanför. Hon hälsar glatt. Men jag har svårt att växla sådär. För mig är politik inte teater, jag tycker samma saker vid kaffet som i talarstolen.

Så avslutas min politiska karriär och vi i den gröna gruppen går och äter tapas och allt i stan blir
fotboll, fotboll, som om det vore världsläget och inte ett roligt bollspel att titta på och njuta av.
Ena dagen är det svenska landslaget misslyckade och andra dagen är de hjältar. Hur en blir ihågkommen beror nog mest på tillfälligheter och var folk tittar.
Tur det inte är det som räknas, utan det som en faktiskt gjorde.

Inga kommentarer: