Sionist i solhatt

Jag går genom stan med minstebror, som jag envisas med att kalla honom i bloggen, det är den andra juni och jag tänker på en gammal kärlek som fyllde år just på det datumet. Vi träffades bara under en mycket kort period, sen försvann vi från varandra. Undrar om hon inte gick med i någon slags sekt, hon var liksom den typen, sökande, men inte så nogräknad, naiv på ett charmigt sätt, men öppen för manipulation, skulle jag gissa. Jag är en sionist i solhatt idag, tröjan med text på hebreiska fick jag av Sara en jul, hon fattade nog aldrig vilken dynamit judiska eller israeliska symboler är i den här stan. En kan få spö för mindre saker än så. Just för att det är så starkt och provocerande så ska jag gå i Tel Aviv-avdelningen i pridetåget nästa söndag. Det är min plikt. Jag ska svinga en israelisk flagga fram och åter.
Solhatten som jag bär är en Panamahatt, en feodora brisa. Den skyddar bra. Jag är svag för hattar. En gång så skrev jag något ilsket här i bloggen om hattar, jag var helt borta i svartsjuka och sorg över någon som valt någon annan före mig och det fanns någon koppling till hattar som jag inte längre minns. Svartsjuka gör konstiga saker med en. Tur jag inte lider av det så ofta. Nu går jag med min provokativa tröja och min svala hatt på Malmös gator. Det dallrar i luften av värme. Vid Triangeln skiljs jag och sonen åt och jag går vidare ensam, som så ofta nuförtiden. En kvinna med mörka ögon nickar åt mig och en koltrast sjunger vackert från kronan på en bok.