Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar