Jag bjuds in i hennes kök. Vi pratar förstrött om böcker vi läst, om livet och om ungarna, ja ni vet. Kaffet ryker i våra koppar och jag tänker att hennes kök, ja hela hennes hem ser ut som mitt. Samma tidiga sextiotal, samma blandning av second hand och modernt, samma slags Marshallhögtalare och stadsliv med kultur och bättre fastfood. Just därför har jag funderat en del på varför hon valt det hon valt när hon gått vidare. Det har förvånat mig, minst sagt, även om det inte är min sak. Så slår det mig att jag är undantaget i hennes liv, den pikanta sensationen som gjorde entré då för så många år sedan. Mannen utan körkort, utan alkohol och numera till och med utan kött. En love/hatemänniska, en snackis på stan, en som förbättrar världen hellre än sin ekonomi och lägger pengarna på tågluffning snarare än hemmabiosystem.
Den som aldrig blev mogen på det viset, som vågar stå för sin sak också när det kostar, för det gör det. Anpassningen är så enkel och motståndet är så svårt.
Jag är undantaget mellan reglerna, som en tillfällig utflykt, en paus ett tag, innan det blir som vanligt igen. Det är inget märkligt. Patriarkat och materialism suger in oss i strukturerna mer än vi någonsin tror. Vi tror vi fattar så logiska och rationella beslut, men så mycket är redan förutbestämt. Det är så svårt att stå emot.
Ja, det var ett gemensamt beslut, det var ingen som gick mer än någon annan. Det finns inga hårda känslor på något vis. Vi ler åt varandra. Sen cyklar jag hemåt i den kalla vinden. På Södra Parkgatan har dealarna försvunnit och foodtrucksen börjat ställa upp för säsongen. En pappa med långt skägg cyklar om mig, fast han har två barn i sin chrisbike. En romsk kvinna med två kassar håller på att bli påkörd av en Audi på Ystadsgatan. Jag funderar på om jag ska köpa mg en bakelse inne på konditoriet, men cyklar direkt hem istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar