25 maj 2018

Nog nu. #förskoleupproret

Min väns fyraåring sa att han gett upp detta med att bajsa i förskolan. Han kunde konstatera att ingen kom när han ropade att han var färdig. Personalen har ju så många att ta hand om, så varför skulle just han prioriteras, insåg han.
Nu går han och håller sig istället och hoppas att det inte dröjer för länge innan han blir hämtad.
Det får vara nog nu, är vi många som säger. Jo, jag vet att jämfört med livet i Aleppo är svensk förskola ett under av välfärd. Kanske ska vi inte gnälla så mycket. Men ändå, hur prioriterar vi egentligen i vårt vackra Sverige? Varför får vi avdrag på skatten för att bygga om i köket eller anställa en städare till våra hem, när en fyraåring inte får hjälp på toaletten i förskolan?

Jag träffar en gammal jobbarkompis när jag är ute och springer. Hennes ögon är stora och varma och jag frågar hur det står till. Hon tittar lite vid sidan av när hon säger att hon är långtidssjukskriven. Hon också, tänker jag, ännu en ung förskollärare som sett sina ytterst rimliga ambitioner krocka med en verklighet av stora grupper och en läroplan som sväller för varje revidering och papper som ska fyllas i och outbildade som ska handledas under arbetets gång och oroliga föräldrar som ska lugnas.
En vacker dag spricker fernissan och då är det inte revolutionen som kommer, utan sjukintygen.

"Och ändå är det ett sånt fantastiskt jobb vi har", säger min lockiga kollega och vän. Jag hoppas att hon ska orka, tjugo år yngre som hon är. Sen lägger hon ut en fin instagrambild och visar sin kompetens och engagemang ännu en gång. Vi trollar med knäna.

Jag tänker att vårt brinnande engagemang och underbara relationella yrke är själva snaran vi knutit åt oss. Hade vi jobbat på en kartongfabrik, så hade vi slutat för länge sedan. Men vi ser ljuset i barns ögon, vi ser den lilla tjejen som för första gången cyklar på en tvåhjuling och hon den blyga som lyser upp när hon får hålla samling om sitt favoritämne.

Men min väns son inser att det är meningslöst att ropa på fröken när han är på toa. Hon hör inte, för hon släcker en brand i en annan del av avdelningen. Och min gamla jobbarkompis får piller och en samtalskontakt, istället för att knyta näven mot skyn.
Nog nu.
#förskoleupproret

Inga kommentarer: