En solstråle tittar in genom fönstret när jag just vaknar och när jag reser mig upp och kollar ut genom fönstret, så märker jag hur vintern kröker rygg och liksom ber om ursäkt för att den har dröjt sig kvar så länge i våra sinnen och som snö på marken. Nu drar den sig undan bit för bit och med den försvinner alla argument mot att springa en mil eller så. Jag äter frukost, klär mig och ger mig iväg ut.
Mobilen ligger i fickan, men jag kör inte runkeeper, jag springer unplugged och låter ljuden från trafik och människors fotsteg ackompanjera mig genom Pildammsparken, längs Köpenhamnsvägen och ner till Ribban och vidare och hemåt. Jag tänker så bra när jag springer, vissa tankar bär skammens rodnad och ska förbli inne i huvudet, men annat kan jag lätt redovisa. Springer inte för att bli yngre, utan för att bli äldre och må bra i det. Jag vill aldrig stagnera, aldrig bli försoffad, aldrig offra hälsan för bekvämlighet. Om jag kan hålla min kropp hel, så hjälper det även själen, för det är kommunicerande kärl. Snyggare kropp är en bonus. Men allt jag tänker på min tur bär inte självrättfärdighetens blekta gloria, utan jag går verkligen igenom allt. Själen är inne på service under löprundan. Tänker på jobbet, hur det sliter och på hur ledningen envisas med att vi ska hålla skenet uppe och inte sätta ord på hur personalbrist och alltför stora grupper påverkar och riskerar att släcka lågan som finns hos oss, viljan att se varje barn och ge den det den behöver. Nu får ju inte chefen sätta munkavle på någon och jag tror att öppenhet alltid och överallt är bra. Det är när vi sätter ord på vara tankar och känslor som snöbollar kan börja rulla och förändringar bli möjliga, det gäller både hos mig själv och i världen. Förskolan blir bättre om föräldrar och beslutsfattare får veta vad som saknas och jag blir bättre av att våga sätta ord på det jag är och gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar