Vaknar ensam i min bäddsoffa. Det är så mitt liv ser ut, det är frukten av mitt val, den självvalda ensamhet som jag vid högtidliga tillfällen kallar frihet. Men den som tar ansvar är aldrig riktigt fri att göra vad den vill, den är en illusion att tro så. Du har alltid något du måste. Det är den 24 februari, vinterns kyla, hopp och besvikelser lämnar oss snart för vårens knoppar och dit längtar jag, fast jag fått lära mig att det är fult att längta och att det bästa är att vara här och nu, vad fan det nu ligger på kartan. Min son (plus ev flickvän) kom inte hem igårkväll, jag har ingen aning om var han är, men det oroar mig inte heller. Min laddare till telefonen har tagit vägen någonstans, så som mina saker alltid gör, så jag kan heller inte kolla upp saken. Min farsa hade ingen som helst aning om var jag var när jag var 17 och det fanns inga sms, inget messenger och inga andra kontrollredskap heller, så det fick gå som det kunde och även om jag gjorde misstag så löste det sig. Så blir det för min son med.
Jag bodde ensam, först i ett dragit studentrum i Masthugget och sen ute i Tynnered i ett hus som lyckats förslummas på bara femton år och det var lärorikt som få andra utbildningar. Mina föräldrar var kloka när de knuffade ut mig i frihet och ansvar och jag försöker vara lika klok mot mina ungar. Den här dagen är ett kraftfullt datum i min familjs historia, det är min farmors födelsedag och min pappas dödsdag. Det är också, för att knyta ihop säcken, min lillkusin Julias födelsedag, så sedan 1997 är det återigen en glad dag, för lyckan vinner till slut. Att vara optimistisk är inte att att tro att det bara händer bra saker, utan att det blir bra till sist och så är det med denna dagen. Jag skulle vilja tänka mig att farsan och farmor ler i sin himmel, men det finns ingen himmel så det går inte. Och jag hoppas att kusin Julia äter riktigt mycket tårta på sin tjugoförsta födelsedag och att livet är gott mot henne. Och, ja, jag ska köpa en ny laddare. Det var ju ett jävla tjat om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar