Mitt sällskap tror kanske att jag skojar eller överdriver, men när jag tackat för skjutsen och tar på mig min blåa ryggsäck och går hemåt, så känner jag att jag är där jag vill vara, i rörelse i min stad, min ena stad i alla fall och det är livligt och rofyllt samtidigt. Det fanns en tid när mina äldsta barn var små när jag testade att bo mitt i barnvänligheten, i landet av planskilda korsningar och utegrillar. Det var aldrig något för mig. Jag svänger av från Ystadsgatan och går förbi lekplatsen bort mot ICA. En romsk kvinna sitter utanför ingången och säger hej. Jag lägger en tvåkrona. Jag skiter i om ni tycker att det är att gynna organiserat tiggeri.
Jag har lite svårt att andas och är lite yr, känner jag. Min nedstämdhet kan komma farande som ett expresståg genom natten. Det är inte vackert, men jag vet att det ordnar sig.
I morgon ska jag ringa vårdcentralen. Men nu tar jag hissen upp till fyran och låser upp min egen dörr i min egna lägenhet, långt från slott och måsten och stänger den bakom mig. Det är en svag doft av tobak i vardagsrummet. Jag brygger en panna kaffe, sätter mig laminon och tar fram en bok. Och ni som drevar mot Dan Eliasson EFTER att han fått sparken. Bara sluta. Ni gör det för att han är sosse. Alla vet det. Töntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar