”Världens bästa jobb”, tänker jag

Jag dricker kaffe och äter en semla. Det är den ensamståendes privilegium att få äta vad den vill en fredagskväll. Egentligen är jag sugen på att gå på teater, men jag vet vad kvällens aktivitet blir: på spåret och sen en fulstreamad film, kanske The Post, den har jag tänkt på att se. Jag har jobbat på förskolan hela dagen efter att ha varit borta tre dagar på möten. Det slår mig att politiken snart är över och att jag ska ner på golvet och jobba hela dagar alla dagar. I någon mån bävar jag för det. Jag ser i ögonen på mina allra finaste kollegor hur slitna de är, hur jobbet stjäl det bästa av dem. Och ändå jobbar vi på den bästa förskola där jag någonsin satt mina fötter. Jag funderar på hur längesen det var som jag jobbade heltid senast. Jag minns fan inte, men längesen var det. Men jag ska fixa det. Samtidigt som jag ser detta, så hör jag inom mig hur den politiskt ansvarige för förskolenämnden lovprisar verksamheten, hyllar kvalitetsarbetet och typ klappar händerna åt den senaste omorganisationen. Jag vet ärligt talat inte i vilket universum ledningen befinner sig. Sanningen är att vi har skyhög sjukfrånvaro, svårt att rekrytera kompetent personal, att bokstavligt talat vem som helst får jobb i förskolan, bara hen kan visa upp ett utdrag ur straffregistret. Och utvärderingarna är skönmålningar, ty den individuella lönesättningen driver dig att skryta och flasha, snarare än att säga som det är.
Och omorganisationen betydde att hundra friska förskollärare togs ur verksamheten för att göra allt mellan himmel och jord, förutom just det vi är här för: att passa barn och leda dem till kunskapen.
Så här mycket sänktes vår arbetsbelastning: noll.
Vi går och reder ut dagen med folk som inte ens vet vad läroplanen är för något, med folk som tycker att genustjafset inte är så mycket att hålla på med, vi går underbemannade och vi gör det samtidigt som läroplanen blir tjockare varje gång den revideras och det inte finns ord stora nog för allt vi ska klara. Detta måste sägas lite högre och av fler. Jag hade förväntat mig att de politiskt ansvariga inte låter som ekon ur en reklambroschyr för verksamheten och av mitt fack hade jag hoppats att de faktiskt såg till att lönerna släpptes fria, så att marknaden satte den lön som krävs får att rekrytera de bästa, eller i alla fall någon alls med relevant utbildning.
Och ändå ångrar jag inte mitt yrkesval, inte alls. Jag ser hur vidöppna barnaögon lyser av kunskapstörst, hur små hjärnor tar in och lär sig, känner en liten hand i min på promenad i parken och benämner gräsänder, grågäss och bokträd. Klappar takt och sitter en extra stund med ett ledset barn i famnen, fast jag vet att det är snygga dokumentationer och projekt som eventuellt höjer min lön en smula. Jag känner solidariteten mellan oss som jobbar, de flesta i alla fall och pratar med min jobbarkompis istället för att springa till chefen. Och jag är malmöbo och det är i min stad jag jobbar. Det skulle inte fungera att fly till någon av villakommunerna, jag skulle känna mig som en svikare. Här bor de som behöver mig bäst.  ”Världens bästa jobb”, tänker jag. Men priset är högt, mycket högre än det hade behövt vara.