Bara ett pling bort

Vi är i mitten av februari och jag sitter i min laminofåtölj och lyssnar på jazz. Försöker läsa i min Grossmanbok, men den griper inte tag i mig och det betyder att jag nog lägger den. Skönlitteratur är ingen kurs, det kan smiska eller smeka, men ska alltid beröra. Som människor berör, tänker jag. Några mer än andra, några under längre tid och några under kortare. De jag gillar behöver inte vara moraliska föredömen. Du är godkänd ändå. Den som varit med längst i mitt liv oavbrutet förutom de jag har blodsband med mötte jag för första gången en februaridag som den här. Det var på en helt annan plats än Malmö, så snön låg vit på hus och trottoarer och gröna bussar slirade i backar och över broarna. Vi sågs på en pub, lite bakom ryggen på andra, kanske, och vi umgicks hela natten, även om vi säkert sov några timmar. Vi pratade och drack, delade säng och höll om varandra. Sen dess har vi mer eller mindre funnits där för varandra, när ångest och disfunktion hotat att ta över, men också när euforin svept iväg med oss.
Bara ett pling bort, liksom.
Jag är inte förunnad en rik vänkrets. Många har jag stött bort, det har varit lite av mitt signum. När jag inte står ut med mig själv, så är du inte heller välkommen att tycka om mig. Men hon är kvar och tycks förbli det. Bara ett pling bort.