06 februari 2018

Inga jävla kommunala knarkarkvartar

Min detox från MP-livet pågår för fullt. Skönt att det är det enda jag behöver detoxa i dessa dagar. Än så länge sköter jag mina uppdrag som jag ska och om ni hoppas på insideskvaller och skitsnack, så är ni på fel blogg. Men ett och annat förvånar mig i partiet. Detta att det nu på sina förespråkas harm reduction, istället för att bekämpa knarket, till exempel. Där är jag en gammal stöt som håller fast vid ett narkotikafritt samhälle som mål. Jag tänker att om någon av mina barn ärvt min fallenhet för att använda berusningsmedel och ramlar så snett att det är sprutor i armvecken som gäller, så ska hen få hjälp att lägga av och inte hänvisas till en kommunal knarkarkvart för att i lugn och ro få skjuta skiten. Inte ens om hen tror att det är hens största önskan, för du kan fan inte lita på en missbrukare, ta det från en säker källa. För mig som bott granne med heroinister när jag hade hemmavarande småbarn, för mig som personligen kört ut dealare  ur portgången vid huset där jag bodde för att ungarna skulle slippa se det på väg till skolan, så är det ingen lek eller något skojigt. Det är inte något party, inget som någon ska få välja att använda i lugn och ro. På det viset är jag inte särskilt liberal, sorry. Men det blir väl som det blir när politiska övertygelser mer är teorier än erfarenheter från livet. Om du associerar droger med att dansa natten lång eller om du associerar det med att inte kunna sova för att pundarna i lägenheten intill slåss och polisen kommer körandes klockan tre på natten. De olika perspektiven som som formar oss och våra övertygelser. Jag håller fast vid vissa saker. Parkbänken är inte långt borta. Aldrig någonsin. I ett solidariskt samhälle gör vi vad vi kan för att minnas det. Inga jävla kommunala knarkarkvartar.

Inga kommentarer: