30 april 2012

Everybody knows this is nowhere.

Ingen tid för Neil Young idag, det var bara att packa in mat och sittunderlägg och dra. Ut i skogen skulle vi, men det var jobb, för i arbetarstaden Malmö jobbar vi på Valborg och det är långt till drängfulla studenter och töntigt spex. Med Rosengårds röda buss for vi och Zlatans leende följde med hela vägen till en plats där felplanterade granar skapade trollskog och där hjortar och rådjur hoppar runt i det försiktigt kulliga skånska backlandskapet. Att placera sig i en annan miljö och se vad som händer. Att få lov att upptäcka och undersöka och dra egna slutsatser. Att få gå balansgång på neddamma trästammar och se kolmilan som ska invigas på skärtorsdagen. Det är sånt man bär med sig länge bär man är liten och ens värld begränsas av normer och svaga resurser. Att vidga barns vyer och hjälpa dom att se att allt är möjligt och att du själv kan skapa ditt liv som du vill ha det är en livsuppgift och ett privilegium. Och en kopp kaffe och en macka på en stubbe är en bonus som dom där uppe aldrig kan räkna ut värdet på.

28 april 2012

Hedersvåld är nåt annat, men ändå samma sak

På nästa kommunfullmäktige ska vi behandla en moderat motion som handlar om hedersvåld. Moderaterna tycker att vissa grupper bör informeras särskilt om individens rättigheter och på andra kanten vill man så brinnande gärna att hedersvåld ska vara samma sak som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet; den störde, ofta alkoholberoende mannen som tar ifrån kvinnan bit för bit av självkänslan innan slagen till sist börjar hagla. Men vi som följt historien om stackars Maria från Landskrona vet att det är olika saker: här är en bror och en mamma häktad för mord och anstiftan. Det är i grunden fjantiga family values som saken handlar om, sånt som KD och SD tycker är så viktigt. Hedersvåldet drabbar män, kvinnor och hbt-personer. Heder och skam går som en röd tråd genom platser som Knutby och Gaza och står i skarp motsättning till en liberal människosyn och radikal feminism. Hedersvåldet är alltså något för sig, men ändå samma sak och det öppna mångkulturella samhällets svar måste vara det samma som när det handlar om mäns våld mot kvinnor eller hatbrott: varje människa är en individ som själv ska välja sin väg. Du representerar bara dig själv. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, här finns bara människor. Då blir det lite sorglustigt att de krafter i politiken själva inte vill annat än att gruppera efter kön eller etnicitet tror att kampen mot hedersvåldet är deras fråga. Allt detta och lite till kommer jag att säga i kommunfullmäktige den 22 maj. Det blir inte svårt, får varje människas rätt till sitt liv och sin väg är min livsuppgift även på jobbet. Det är det jag sysslar med varje dag. Det är själva grunden för mitt liv och gärning.

25 april 2012

Blev du rädd nu, din fege fan för ditt eget barn?

Du får dom monster du skapar, säger dr Phil. Ni behöver inte kommentera det lite väl fyrkantiga i det uttalandet, men besinna en annan sak: det är inte ungarnas ansvar att relationen med polisen i stan är en smula ansträngd. Det är vuxenvärlden gömd bakom datorskärmar eller framför TV-apparaterna som valt dem som anställt poliser som kallar våra barn för apor och blattejävlar, det är vi själva som låtit bli att prata med ungarna om varför Israel måste finnas och försvara sig och varför inte alla kan bli en ny Zlatan eller Timbuktu, utan måste skaffa sig ett vanligt jobb i en vanlig stad och att det faktiskt inte är så dumt. Vi kan inte strunta i fostran och dialog, vi kan inte ge fan i barns rätt att få verktyg att skapa hopp och tro på framtiden eller skylla på Reinfeldt, skolan eller invandrarna. Om våra barn ser oss huka för Ilmars antisemistiska uttalanden, för rasistiska snutar och för en korkad machokultur och för en materialism som trampar över fattiga folk och slösar med naturresurser, så väljer dom en väg utifrån det tydliga budskapet från vuxenvärlden. Allt medan vi dricker gevaliakaffe och tittar på Let's dance och Big Brother.

23 april 2012

Att vara som oss är inte en promenad i parken

En gång när jag var elva år gammal gick jag ut på promenad med ett hundkoppel. Ja, jag skulle ju så klart haft hunden med mig, men jag glömde liksom det. Jag var försjunken i min bok när min farmor, som var barnvakt, ropade att nu var det dags för kvällspromenaden. Efter en stund tittade farmor ut genom fönstret, kallade mig tillbaka och jag fick trä halsbandet över hundens nacke och gå ut igen. Så där är det att vara jag. Biljetter, handlingar, möten, allt vimsas bort i tankspriddhet och ångesten och nerarbetat det skapat genom åren är inte nådigt. Att vara jag är intern liten promenad i parken, det är ganska så besvärligt. Jag är verkligen inte lugn och eftertänksam, jag är impulsiv och ojämn i sinnesstämningar och humör. Rätt många tycker att jag är rolig, men andra tröttnar på mig ganska fort, jag är ju inte sådär vanlig. Mina ideer handlar inte om nya tapeter i köket eller en cool bil. Ni förstår, jag kan redogöra för alla Israels försvarskrig, för mandatfördelningen i efter alla riksdagsval sedan 1973 och vilka spårvagnar i Göteborg som gick på vilka linjer vid vilket tidpunkt, men mina nycklar kan vara som bortblåsta bara. Och, just det, jag skulle ju handla också. Glömt. så när styvsonen är av med mobilen eller när äldstebror inte hittar sin telefon, fast han enligt egen utsago letat överallt så vet jag vad det handlar om. Och det handlar inte om brist på skärpning och disciplinering, ty uppfostran fungerar inte på dem som behöver det bäst, skriv upp det, det är en allmän regel. Vi får långsamt och metodiskt automatisera vissa saker (lägg ALLTID telefonen på bänken i hallen, typ). Men det funkar ändå inte helt. Att vara med såna som oss är som att promenera på Kiviks marknad eller Liseberg en solig dag. Som att surfa planlöst på nätet och ibland komma till en underbar hemsida och ibland till error 404. Nån promenad i parken är det inte.

Lantisarna missförstådda

Lantisarna är missförstådda, läser jag i min tidning. "Allt ba handlar om stan" liksom. Jovisst är det så. Och göteborgare gnäller om att allt handlar om Stockholm och folk i Haifa känner sig undanskuffade til förmån för Tel Aviv och Jerusalem. Men inget är så farligt som buhuande om att man är så bortglömd och missförstånd. Jag hör samma defensiva offerkoftesnack ute i Rosengård. Tipset är att göra sin grej utan att fråga om lov. Du kan inte annat än att försöka vara den du vill vara. Bilden av lantisarnas som bidragsjagande grottmän som vägrar ändra livsstil kan dom bara ändra själva genom att stå upp för vad dom då egentligen tycker att man är och gör. Men både där och när det kommer till Rosengård så har jag lite på känn att man faktiskt inte riktigt är beredda att göra det som krävs alla gånger. Offerrollen är bekväm, för då slipper du ställa om. Om du vill ha stenhårda traditionella könsroller, så kör på det. Om du vill leva som din släkt gjort i generationer, så gör det. Men tvinga inte på någon annan din livsstil och fråga inte oss som förändrar våra liv och lever modernt om pengar. Förvänta dig inget stöd. Sluta pipa.

22 april 2012

Jag undrar vad som händer i vår del av stan

Dom som talar om en snabb gentrifieringen av Möllan vet inte vad dom snackar om. Möllan är inget nytt Söder, för var på Söder finns det små märkliga arabaffärer och kinesiska mataffärer med varor du aldrig kan gissa vad det är? Nä, ingenstans, där är det mer handsydda gummistövlar och second hand som är dyrare än H&M, som gäller. Möllan är mångfald och ruffig rövarkapitalism; det liknar mer Tel Aviv och Queens än någon gentrifierad fd arbetarstadsdel. I denna mångfald är det en grov ironi att det demonstreras för Gazas islamistiska styre eller mot privat företagande, men också motsägelserna är en del av charmen med vår del av stan. Alla puritaner kan i grunden ta sig i röven i vår del av stan för här finns alla livsstilar och idéer. Det som händer här är att allt händer. Och allt finns att få på gångavstånd. Allt. Får vi bara ner halterna av Nox och PM10, så är jag nöjd med vad som händer i vår del av stan.

16 april 2012

Västerbotten, en kärlekshistoria

Den sommaren bodde jag i Majorna, på Ekedalsgatan 12 invid Majvallen. Jag bodde på nedre plan och jag kunde höra alla som gick förbi på trottoaren och fyran körde förbi var femte minut så det skallrade i dom illa kittade fönstrena. På andra sidan gatan och spåren bodde en tjej som jag var intresserad av, men hon hade en sambo, så jag fick förtvivla i min ensamhet. Bredvid den där tjejens port fanns en liten speceriaffär och där handlade jag kaffe, bröd och mjölk och det var också där jag upptäckte västerbottensosten. Mannen i affären sa att den var god med hönökaka och gurkskivor på. Till det skulle man dricka elefantöl, tilla han, men det var fel, för elefantölen var sjukt äcklig. Nä, kaffe fick det såklart bli och det förblir det. Nu kostar västerbottensosten 150 kronor kilot och den smular sig och har sig, men den är lika god fortfarande. Så här sitter jag nu, hes av sång på Olympia och i ljudet från fläktsystemet och äter min macka med kärleksosten. Vissa saker består. En del kärlekshistorier slutar lyckligt eller inte alls.

11 april 2012

Moderater som sparkar på hälen och inte på bollen

Nu får jag höra att moderaterna i jämställdhetsberedningen är jättesura och djupt indignerade. Med en vice ordförande i kulturnämnden som kallar förvaltningens tjänstemän för kärringar och en vice ordförande i tekniska nämnden som återupptäckt tipp-exen borde man ha egna dörrar att sopa framför, men inte. Törnblad är en förfärlig buffel och särskilt taskig mot yngre kvinnor, vill man hävda. Detta att kleta skit på mig är mäkta effektivt, såklart. Dels har ju en medelålders vit man redan från början ett underläge i jämställdhetsdebatten och dels slipper man ju tala om saken: hur moderaterna i beredningen tror sig veta bättre än två docenter i pedagogik hur man på ett vetenskapligt sätt undersöker läromedel. När en av moderaterna dessutom åberopar sin status som student i Lund för att understryka detta kunde det kanske vara klädsamt att sagda partis lokala ledning drar en skämskudde över ansiktet, eller i varje fall tiger still. Men det som händer är alltså att man hugger på mig när jag påpekar det orimliga i att studenter/politiker tillrättavisar docenter.
Skon klämmer såklart någon helt annanstans. Moderaterna är inte nöjda med undersökningens resultat. Precis som man inte vill veta av förtryckande strukturer vill man inte ge oss rödgröna rätt när vi envist hävdar att även liberala sköna Malmö domineras av en heterosexuell vit tvåsamhetsnorm och att detta såklart lyser igenom i skolans värld. Man kommer sent in i situationen och sparkar på benet istället för på bollen. Sen slänger man sig och försöker filma till sig en frispark. Ingen går på den enkla. Vi har både ögon och öron.

07 april 2012

Lita på kraften i visionen

Det är på sitt sätt lite too much i mitt gamla parti, tänker jag när min mamma kör runt mig och sönerna i bergslagsskogarna. Helt plötsligt har man anställt en DN-kultur-kvinna för att formulera partiprogrammet så att det ska kunna nå fram till folk. En slags konsult, alltså, en människa vars förankring finns i centrala Stockholms kulturelit. Hon ler mot oss från vackra studiotagna bilder och är säkert god nock. Men när jag kollar ut över barrskogsplantage och halvdöda mellansvenska bruksorter, så blir jag mycket fundersam. Och det förstärks när jag tänker på de 250 000 samtalen, hur vi fina grönisar ska bjuda hem likasinnade på surdegsbröd och örtté, protokollföra detta och sen berätta om hur fina och öppna för intryck vi är. Själv tar jag inga stajlade bilder och läser knappt ens DN. Surdegsbröd är för dyrt och jag skulle inte drömma om att föra protokoll över mina möten med människor.

Morsan stannar bilen för en fika i Nora och jag och sönerna hoppar ut. Här stod jag på torget och sålde nejknappar och delade ut flygblad för ganska exakt 32 år sedan. Vi knackade dörr, men vi hade svårt att nå ut. Det jag har förstått sen efter år av politiskt arbete är att det tar tid att bygga upp en rörelse och att man måste vinna tillit och leverera, innan det händer saker. Det finns inga genvägar till människors hjärtan. Man måste över tid visa sig trovärdig. Man måste våga sig över den stora vägen och nyfiken som ett barn närma sig det som finns där i det okända på andra sidan. Vi gröna måste hitta ut i villamattorna, ut till dem som tippar och storhandlat på ICA maxi. Och vi måste låta det ta tid.
Inga konsulter eller pr-byråer kan ersätta kraften i ett bultande hjärta. Engagemang kan inte köpas för pengar eller för en kopp té.
Jag tror vi gröna ska skruva ner volymen en smula. Vi springer långlopp, inte hundra meter. Ta det lugnt, ta ett djupt andetag och förlita er på kraften i visionen. Den håller.

03 april 2012

Ilmar är mainstream

Jag läser att Löfven ska ta Ilmar i örat. Det kan han ju för all del göra. Men bättre vore om Löfven förklarade att antisemitiska övertramp inte är förenligt med positionen som KSO i Malmö. Att peka ut vissa folkgrupper som svåra att ha att göra med strider mot Malmös idé som mångkulturell stad, även oaktakt det korkade i att be judar i Malmö bete sig si eller så för att Israel försvarar sig mot sina fiender.
Men skälet till att Ilmar inte kommer att behöva lämna sin post är en helt annan. Det är det enkla förhållandet att antisemitism numera (åter igen?) är helt normaliserat i Malmö. En koalition av vänsterfolk och invandrare från Mellanöstern driver tesen att judar är barnamördare och palestinier ständiga offer. Att yttra något annat leder till omedelbar avsky och mer eller mindre förtäckta hot om att man
minsann får ta konsekvensen av sina åsikter. Om jag bara ställer frågan så kan jag varje dag få höra grova antisemitiska fördomar till och med från barnamunnar. Då är en jude i Israel samma sak som en jude här, hur obegåvat det än kan synas och trots att det bland israeler och andra judar självfallet finns samma spektrum av åsikter som nån annanstans. I det sammanhanget jobbar vår kommunstyrelseordförande och dagen efter att palestinska terrorister kastat molotovcocktails och sten på israeliska poliser så talar Hillevi Larsson på Triangeln om hur synd det är om palestinierna. Om att gamla judiska tanter blir uppringda mitt i natten med löfte om gasning eller att ingen vågar bära judiska symboler offentligt pratar vare sig den ene eller andre sossen eller vänsterpartisten. Så Ilmar säger bara vad många tycker. Han väljer mainstream framför civilkurage. Då får man sitta kvar.