Att vara som oss är inte en promenad i parken

En gång när jag var elva år gammal gick jag ut på promenad med ett hundkoppel. Ja, jag skulle ju så klart haft hunden med mig, men jag glömde liksom det. Jag var försjunken i min bok när min farmor, som var barnvakt, ropade att nu var det dags för kvällspromenaden. Efter en stund tittade farmor ut genom fönstret, kallade mig tillbaka och jag fick trä halsbandet över hundens nacke och gå ut igen. Så där är det att vara jag. Biljetter, handlingar, möten, allt vimsas bort i tankspriddhet och ångesten och nerarbetat det skapat genom åren är inte nådigt. Att vara jag är intern liten promenad i parken, det är ganska så besvärligt. Jag är verkligen inte lugn och eftertänksam, jag är impulsiv och ojämn i sinnesstämningar och humör. Rätt många tycker att jag är rolig, men andra tröttnar på mig ganska fort, jag är ju inte sådär vanlig. Mina ideer handlar inte om nya tapeter i köket eller en cool bil. Ni förstår, jag kan redogöra för alla Israels försvarskrig, för mandatfördelningen i efter alla riksdagsval sedan 1973 och vilka spårvagnar i Göteborg som gick på vilka linjer vid vilket tidpunkt, men mina nycklar kan vara som bortblåsta bara. Och, just det, jag skulle ju handla också. Glömt. så när styvsonen är av med mobilen eller när äldstebror inte hittar sin telefon, fast han enligt egen utsago letat överallt så vet jag vad det handlar om. Och det handlar inte om brist på skärpning och disciplinering, ty uppfostran fungerar inte på dem som behöver det bäst, skriv upp det, det är en allmän regel. Vi får långsamt och metodiskt automatisera vissa saker (lägg ALLTID telefonen på bänken i hallen, typ). Men det funkar ändå inte helt. Att vara med såna som oss är som att promenera på Kiviks marknad eller Liseberg en solig dag. Som att surfa planlöst på nätet och ibland komma till en underbar hemsida och ibland till error 404. Nån promenad i parken är det inte.