Sliter med den gyllene regeln

Det var mot slutet av en av mina relationer. Mitt soon to be-ex hade via sociala medier fått kontakt med en man som hon aldrig hade träffat. Men irl behövs ju inte längre. Och nätet möjliggör kontakter i gränslandet för det moraliskt godtagbara, i alla fall enligt den exklusiva tvåsamhetsnormen som vi förväntas följa. Mannen hon "lärt känna" var någon jag hade stött på i politiska sammanhang. Exet hade aldrig tidigare hört talas om honom, men så kan det ju vara. Han var gift. Soon to be-exet var tydligt smickrad över det hon uppfattade som uppmärksamhet. 

Jag frågade vad hon skulle svara om han bad om en fika. 

"Det skulle väl vara trevligt?"

"Fast han är gift? ", undrade jag.

Hon svarade att det inte var hennes problem och log. Jag tänkte att det nog även kunde bli hennes problem om hon blev någons kick vid sidan av huvudspåret, den som sitter och väntar som en sms-vikarie. Jag och min dåvarande befann oss i det tidiga singelstadiets sprallighet. Det var fjärilar i magen och ingen bitterhet. Och hon var helt klart intresserad av hans bekräftelse. Den var efterlängtad. Jag ryckte på axlarna. Som alla hatar jag att bli avvisad och bedragen. Men det jag inte vet har jag inte ont av. En partner har rätt till en privat sfär och det är väl tillåtet att flörta tänker jag. Även sex med någon annan med nån enstaka gång, så länge jag ändå är den som hen vill gå hem till. Och du är där ditt hjärta är, så vill du vara med någon, så är du det lika mycket som om ni verkligen rör vid varandra fysiskt. Och i detta fallet gällde hur dom helst inte vanliga regler, eftersom vi var på väg åt olika håll. Jag tror inte att de någonsin träffades. Han var nog inte lika intresserad som hon. I couldn't care less. Det är historia. 

Sen gick det en kort tid och även jag fick någons eller någras uppmärksamhet. Då blev hennes reaktion en annan. Hon blev otroligt ledsen och besviken på mig. Det skulle sägas upp bekantskap och jag vet inte allt. Hon kände sig förnedrad. Ja. Dessa jävla känslor. Det är svårt att förstå sig ibland. 

Du kan lättare tänka dig att göra något sårande än att bli sårad, det bara är så. 

Jag har på sistone, igen haft anledning att fundera på den saken i en fråga som ännu inte klarar dagsljus. Har under någon tid nu känt mig ledsen och besviken för något som  någon gjort, något fullständigt legitimt och som jag absolut kunnat gjort i motsvarande situation. Det stör mig. Jag vill vara fri och lätt till sinnes och i alla lägen leva och låta leva. Jag pratar med min vän om den gyllene regeln och hon hänvisar till Hillel, istället för den där rabbinen från Nasaret. Se det från det negativa hållet. Gör inte mot andra som du inte vill bli behandlad, säger Hillel. Men, va fan. Gud gav mig en kropp som ständigt känner dåligt samvete. Jag känner för mycket och klantar ofta till det. Ofta är det först efteråt som Hillel kickar in. Men så får det väl vara. Att vara ofullkomlig är att vara människa.