Jag googlade den allra första. Ni vet den allra allra första, den som en fumlade med och så blev det inte bra, men en hade åtminstone gjort det. Vem hon är förblir en hemlighet. Men hon bor ungefär där hon bodde då. Nu med annat efternamn. Hon verkar ha barn, men ingen partner. Det senare noterar jag. För det är ett brott mot den heliga tvåenigheten. Du ska vara en del av tvåenigheten, för annars borde du skaffa dig någon. På gården på jobbet står en vikarie och pratar med min kollega. ”Du kan också hitta någon”, säger hon. Jag vänder och går åt andra hållet. Tre långa förhållanden har jag haft och ett oräkneligt antal små. Idén med heteroförhållanden går ut på att män och kvinnor är olika och en ska hitta den pusselbit som en kan haka i. Det ska sen vara epicentrum för kärlek, sex och all annan slags lycka. Om det inte fungerar så bra, så ska en ändra sig. Det kallas att jobba med relationen. Vi som inte lyckas med det är dömda att känna oss ensam, mer en lovligt ofullkomliga. Om vi hyser lust till någon som vi inte avtalat samboskap med, så är det i grunden fel. Allra mest fel är det om vi redan bor med någon. Då kallas det otrohet och den rimliga reaktionen på det är svartsjuka. Vi som inte är så svartsjukt lagda anses inte älska tillräckligt. Den heliga tvåenigheten är en härva av regler, både uttalade och outtalade. Något av det mest absurda är när några säger att gud skulle bestämt allt detta. ”Han skapade ju oss till man och kvinna. Det har han till och med skrivit i sin bok”, ropas det ut. Men 1) han skrev ingen bok och 2) den som tror sig tala för gud ska du inte lyssna på. Den som försöker förstå gud är det en annan femma med. Det är fint och bra. Mina fem shekel i sammanhanget är att gud möjligen vill se oss glada, men inte detaljstyr hur det ska gå till.
Mina tre normförhållanden avslutades för att jag inte ville vara i dem längre. I det första fallet gällde konflikten att jag var för ”alternativ” och hon var för ”vanlig”, i det andra att hur jag än ändrade mig, så blev jag aldrig tillräckligt förändrad och i det tredje att vi ”var för lika”, det vill säga att ingen av oss egentligen ville ändra sig. Min dåvarande var van vid att folk ändrade sig för hennes skull. Gjorde de det för mycket eller för lite, så blev det problem. In till bara för en tid sen var jag övertygad om att min bristande förmåga att passa in i den heliga tvåsamheten var mitt och ingen annans fel. Nu har jag fattat att det inte ens är fel. Det tog tid. Jo, jag känner mig ofta ensam och övergiven. Det är ett personlighetsdrag, sannolikt ett kasst anknytningsmönster från barndomen. Jag var extremt mammig och fick till sist flytta massor av mil bort för att inte gå under. Det är historia. Och lösningen på det stavas inte tvåsamhet, för det finns ingen lösning på det. Var jag än är så vill jag åka någonstans, det är bara att leva med. Det jag vill ha är ett liv utan regler för hur saker ska göras, ett liv där mycket kan vara heligt: barn, solidaritet, men inte en viss relationsform. Det lär inte komma snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar