Ystad, ett undantag från regeln.

På eftermiddagen springer jag från Continental ut mot Sandskogen och tar ett foto på huset vi bodde i den sommaren då min yngste aviserade sin ankomst. Nu är huset renoverat och jag är lite av en annan, 20 år senare och starkare både i tron och i kroppen. Här sprang jag min första mil, här gick jag år senare längs stranden hand i hand med en annan vars själ jag skulle reparera. Det var min mission under några år. Hjälpa andra och därmed kunna slippa sin egen spegelbild. Bekvämt en stund. Ystad är så mycket, lager på lager av historia, både min egen och mina geners, farmor som bodde här och gick i samma skola som den store skådespelaren, men som knappast fick stående ovationer eller blev vän med Erlander. Det är tur och tillfälligheter som avgör. Du väljer inte fritt, det är en liberal önskedröm.

Ystad.

Min historia och andras.

Där tåget stannar med en brak efter att ha åkt transitsträckan genom SD-land med korta stopp på stationer utan liv och lust. Mitt livs kanske största kärlek hittar nuförtiden sina män på såna platser, små orter mellan stora städer, platser med dyr mat och klent kulturutbud, platser som lever på att inte vara Malmö, det farliga, mångkulturella. Jag hittar ingen. Troligen för kräsen för mitt eget bästa. Det får vara så. Hellre ingen än dåligt. Men Ystad apellerar till mig. Havet. Färjorna till Polen och Bornholm. Kanske är det därför som jag i augusti 2017 ställde mig i bostadskö här. Ingen vet. Jag glömde hur som helst att förnya min köplats. 

Det blåser hårt och regnet faller liksom i sjok där jag springer. Min kondis är inte vad den varit. Det gör inget. Sen kommer jag tillbaka till contan, duschar och klär mig för att gå på en bättre middag. Ska du påverka så måste du smälta in, sägs det. Jag har insett att det inte är möjligt att bli som de andra. Jag är gubben i lådan. Helt plötsligt poppar jag upp. Jag är som Ystad. Ett undantag från regeln.