Israelism

Det är val i Israel och det väcker uppmärksamhet. Ska det bli den åtalade Netanyahu eller den uppstigande stjärnan Benny Ganz som får jubla i natt? Troligen ingen av dem. Det är inte såna tider. Israel är ett land i mitt hjärta. Varför det är så är djupt personligt, men det är också politiskt. Så länge Israel finns, så blir det ingen ny Holocaust. Det finns ett ställe att fly till när pogromerna kommer tillbaka igen. Så ser sionismens idé ut i all sin enkelhet. Det är tusentals människor som åker till Israel på besök varje år. Jag känner många. Själv har jag varit där en handfull gånger och läst det som finns att läsa i ämnet därtill. De flesta gör inte det. De går en snitslad bana och blir bekräftade i det de redan tycker sig veta. Att vara grön och vänster har så länge vi minns varit liktydigt med att vilja utrota eller i alla fall kraftigt stuka Israel. Anledningen är enkel. Sovjet stödde Israels tillkomst för att få väck britterna som var kompisar med arabsidan. Sen när britterna var väck så vände Sovjet och därmed de rödaste röda. Och på den vägen är det. Mitt parti hamnade där det hamnade för att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark när de båda var aktiva i FPU. Allt ideologiskt fluff runt frågan är oväsentligt. När de reser ner till Israel, så står de vid en checkpoint i Hebron eller Betlehem och tar bilder och blir matade med pallepropaganda och falafel. Vi människor ser ofta det vi vill se. Få tar en kopp kaffe med en livs levande Israel. Men vill ju inte äventyra sin fyrkantiga bild. Problemet är då att såna som jag hamnar i sällskap med extremkristna som tycker att alla judar måste till Israel för att Jesus ska komma tillbaka eller högerfolk som egentligen mest är ute efter att hacka på muslimer eller invandring. Det är koko. Jag betackar mig för det sällskapet. Skillnaden mellan dem och islamister i Gaza är inte så rasande stor. De har så fullt upp med att hata sina fiender att de glömmer sina vänner. Min sionism är Goldas och Ben Gurions, det är horraringar på kibbutzer och uteserveringar i Tel Aviv, det är David Grossman och Dana International, det är raka puckar och vida svängar. Shabat vid Ha-Kotel och långa nätter på krogen, Massada i gryningen och drömmen om att kunna sänka garden. Den drömmen. Jag har inget gemensamt med högerspöken och rasister. Jag har min israelism.