Den eufori som jag känner en släng av i solskenet på jobbet är kanske bara är en höjd dos av sertralin som ger avtryck. Jag ska inte förhäva mig och låta tanken fara iväg. Skrev till någon att inget utvecklat mig så som mina skilsmässor och separationer. Det låter inte klokt i era öron, men så är det. Och omsider i parken när solen gått i moln, med vinden piskande i ansiktet och kaffet kallnande i pappmuggen fattar jag att det inte bara är otur som skickat mig som ett skepp från kust till kust, som Ulf Lundell lite slött metaforiskt skrev en gång. Tror en att lyckan sitter i tvåsamheten och att en annan människa ska välsigna ens sårade själ, så har en redan sått fröet till nästa uppbrott. Du måste sjunga din egen sång, ha en stämma som du själv valt. Min terapeuts skarpa ögon ser in i mina. Hon ställer de där frågorna som ingen vän, inte ens Maria, vågar fråga. Jag måste fundera. Sen pratar jag. För mig var det en dans på lätta fötter att andas in bekräftelse och övertygelsen om att någon verkligen ville ha mig. Men det räckte inte i längden. Jag släppte aldrig riktigt in någon ändå. Det var för utlämnande. Det fanns ett slutet rum i mig. En enda genomskådade det, den första. Sen blev mina relationer som de blev. Jag satt tyst, när vi inte grälade. Det flyddes både på det ena och andra sättet. Mot sluten av relationerna letade jag efter nästa välsignade bekräftelse. Och hittade det på ett eller annat sätt. Det var inte mina vackraste stunder. Det var sån jag var, fast det fattade jag inte riktigt själv. Men för varje avslut blev det bättre och nu är jag varsam både mot mig själv och andra. Walk, don't run. Och ser igenom saker. Jag var så uppe i mig själv. Förstod inte att den som på ett kameleontiskt sätt fick samma färg som jag, hade varit samma kameleont tidigare och skulle bli det igen. Det stora offer som hon tog skit för, men ändå genomdrev skulle hon gjort för nära nog vem som helst som envisades länge nog. Jag var inte utvald, utan den som råkade passera förbi och mötte hennes blick. Det har sårat mig. Mitt ego har fått sig sin kanske jävligaste törn. Jag lät mitt romantiska sinne köpa amok, trots att jag hade blivit varnad. Allt jag skrev om henne som hipsterdrottning och bästa vän, var blott och bart önskedrömmar. Det går lika bra med epatraktorland och trezonskort på Skånetrafiken. Vem trodde jag att jag var? En vill ju vara speciell och inte bara en i raden. Men det kommer jag över. Jo, jag kommer över det, som även den arme drömmaren som nu ser sig utvald kommer att få göra. Men ska jag någonsin våga slänga mig in i något igen? Det ser fan mörkt ut. När våren kommer ska jag göra upp en eld på gården och slänga offerkoftor och martyrmantlar. Flammorna ska stiga mot skyn och jag ska dricka konjak och lyssna på blues och ingen jävel når mig någonsin längre. Hoppas att det räcker. Mina skilsmässor har utvecklat mig, för utveckling sker språngvis. Jag har aldrig varit så ensam som nu, men heller aldrig haft så många fina människor i min närhet. Man lever så länge man lär sig, sägs det. Det behövs stora ord och små, en väl sammansatt kost och en B&J till kaffet på kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar