Signalen lyste röd och jag stannade upp

Jag har varit hemma från jobbet två och en halv dag den här veckan och en dag för två veckor sedan. Jag har hostat och varit trött intill dödens rand. En gång har jag sprungit sen mitten av januari. Jag har inte orkat. Det har rasat tegelpannor från taket på mitt hus. Det blåser så inihelvete hårt. Det är en klassiker, ett systematiskt fel blir till en individuell sjukdom där jag ska repareras och sen skickas ut i produktionen igen. Men det är produktionen det är fel på. Eller, kanske har jag låg kapacitet. Eller så är mina ambitioner för höga. Ingen vet. Det jag vet är att det gnisslar i maskineriet.
I vårt jobb kan jag sitta och äta middag mellan ett barn som kan redogöra för sina föräldrars arbetsgivare och ett annat som inte vet att mamma heter något annat än mamma. Det finns barn som i detalj vet hur barn kommer till och andra som tror att barn kommer om man gifter sig eller äter något speciellt. Några barn tränar två gånger i veckan, andra rör sig inte två meter frivilligt.
Det råder ojämlika förutsättningar. Och jag godtar inte att några skulle vara slagna på förhand, jag gör bara inte det. Inte heller godtar jag att vi ska let the boys be boys, inte bara därför att det är fel, utan för att de riskerar att bli losers, incels eller killar som går ärenden åt de stora grabbarna om fem-sex år. Att outa att jag inte riktigt orkar med, att en vägg tornar upp sig är riskabelt. Jag kan bli någon det är synd om, någon som behöver hjälp. Men, det är lugnt för min personliga del, jag kan mina signaler och vet hur jag ska hantera mig. Detta är inte första gången. Som sagt, det är systemet som fallerar. Färre än någonsin ska göra mer än någonsin och förutom det jag beskrivit ovan om ojämlika villkor, så kommer direktiv om att prioritera vissa andra saker och detaljerat ska vi beskriva hur dessa prioriteringar görs och utfallet av dem. Min betalning förutom en lön knappt över den svenska medianlönen brukar vara kramar, bekräftelsen i att ha betydelse för någon annan. Att förändra världen. Men ibland finns det inte tillräckligt med kramar och ibland är det snarare jag än världen som förändras. Och inte alltid till det bättre. Signalen lyste röd och jag stannade upp. På måndag är jag på jobbet igen.