Lamottet är rågat

Det var på den tiden jag var gift, men så sent i relationen att jag inte hade bråttom hem. Den kvinna som en gång förälskat sig i en vältalig rebell utanför ramarna hade nu tröttnat på att han var en vältalig rebell utanför ramarna. Jag gick genom Rosengård, för det var där jag jobbade. Nere vid gångtunneln stod ett gäng grabbar. Jag tänkte att nu plockar de svennen, nu åker kort och telefon. Det delades ut långa blickar. Sen ropade en av killarna: "Hej, Ahmeds dagisfröken!" Jag hälsade tillbaka och de andra i gänget log. Nog för att det kanske var otänkbart för snubbarna att jobba med det jag gjorde, kanske drömde de om Zlatans bil eller någon rik rappares guldkedja. Inte vet jag. Men jag åtnjöt respekt i all min mediokra löneslavsidentitet. Jag var ok mot Ahmed. Det räckte långt.

Så många år senare ser jag Joakim Lamotte på TV. Han bär en skottsäker väst inne i en TV-studio. Nästan 25 procent av Sveriges befolkning sägs dela den världsbild han för fram. Strax utanför en skola där en rasist för några år sedan mördade vill han stå och fråga ut invandrarkillar om varför de begår brott och vad det nu är han undrar. Killar som dagligen trakasseras av polis och myndigheter, för det är så det är, ska stå till svars inför en korkad suedi och hans svans av incels och offerkoftor. Någon plockar av honom hans grejer. Det är lätt att förstå varför det händer. Nu är ni intresserade, men var fan var ni när nedskärningarna kom och skolan fick mindre resurser för att de rika kan göra avdrag för städning och nya kök? Jag försvarar aldrig våld, verkligen inte och aldrig. Det vill jag ha sagt med eftertryck. Men "social oro", som det så fint kallas, kommer som ett kvitto på insatta medel i form av rasism och klassvek. Vi är inte lojala mot ett samhälle som berövar oss det grundläggande. 

Ska du som svenne och medelklass närma dig orten, så gör det med respekt och ödmjukhet. Annars kan Lamottet vara rågat.