Tänk att alltid va på väg

Marianne Faithfuls version av Shel Silversteins Ballad of Lucy Jordan är som att dricka ljummet kaffe på pressbyrån på centralen en slaskig februaridag i väntan på tåget hem till Malmö. Minns när jag köpte den där LP:n. Jag var sexton och att höra en text om en människa som var 37 och redan utled på livet i suburbia, så utled att hon valde döden var inget konstigt. 37 var i sig en nära döden-upplevelse, trodde jag i min enfaldiga ungdom. Nu är 37-åringar unga för mig. Mitt ansikte är fårat och mina tänder har redan tuggat stora delar av livets kexchoklad. Jag försöker leva här och nu som terapeuterna säger, men samtidigt är det färre och färre dagar kvar att slösa bort. 

"No time to waste", brukade Greenpeace skriva på sina tröjor och plakat. 

Jag hade en enda vision som ung och det var att förändra världen. Att bli känd för att vara känd, att synas för att synas fanns inte på kartan. "Du ska åstadkomma något", sa min inre röst, "något i det stora hela". Jag föraktade dem som bara tog hand om de sina och sitt eget. Nu reser jag i nya konstellationer och precis när jag tänker att det vore fint att promenera längs stranden i Tel Aviv med en varm vind i mitt korta hår, så slår Spotify om till Love hurts. Men det är frånvaro av kärlek som gör ont, det vet ni. Betalar mitt kaffe i pressbyrån. Priserna är en smula norska, om vi säger så, men så ägs kedjan också av norrmän. I en lägenhet i Majorna i skuggan av den stora motorleden som skar av staden från älven läser en mamma godnattsaga för sin unge och jag går på ett tåg. Och Thåström sjunger Tänk att alltid va på väg och jag fattar att det är just det som är livet.