Tusentals kroppar sprang runt den där jävla ön i en enda samlad rörelse. Var och en sprang ensam, men vi gjorde det i flock. Och runt skogsbergochdalbanan stod lidingöbor och tillresta och hejade och serverade sportdryck och blåbärssoppa. Jag är stolt. Jag skall inte springa Lidingöloppet, jag HAR sprungit Lidingöloppet. Innan jag fyllde trettio hade jag inte sprungit en ynka meter i mitt liv, nu springer jag tre mil i en backig skog, tuffare en Berlins och Stockholms maror. Ja, jag är cool, jag är bra nog.
Hennes ögon är gröna. Det är väldigt vackert.
I morgon är det vardag och snart kommer ungarna.
Vardagen är det verkliga livet.
Tillbaka till fiskpinnarna.
De gröna kanske inte nådde hela vägen, men fler flyktingar får stanna tack vare vårt parti än vad som annars skulle varit fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar