Måste ändå säga att detta med läslov skaver en aning. Antingen är det lov och då får ungarna väl göra vad de vill eller så är det någon slags skola och då ska det inte kallas lov. Och några bor trångt i en trea i miljonen och andra är på stranden i Thailand. Det är lite olika förutsättningar, liksom. Dela rum med tre syskon eller kunna bre ut sig. Och sen: även om jag är en notorisk läsare, så finns det annat här i världen. Om läsning blir det där fina som är norm, så är det inte bra. Vi måste möta barn där de är, låta det de tycker är viktigt få vara viktigt. Tror att läslovet blir som läxor, de barn som har föräldrar som peppar och driver på blir ännu en gång vinnare och de andra förblir losers.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
31 oktober 2017
29 oktober 2017
Katalonien är Vellinge
26 oktober 2017
Symbolen för frihet
25 oktober 2017
Mitt jävla öde
21 oktober 2017
Betala de hårdast jobbande pedagogerna bäst
Jag vaknar i min bäddsoffa som en privilegierad människa. En fin bostadsrätt, en bokhylla full med bra böcker, en stor balkong och nedanför den grönska, fast jag bor mitt på Möllan. Igår var jag ute och bowlade med fina kollegor från den bästa förskolan jag satt min fot på och i torsdags fick jag chansen att lyssna till en fantastisk människa och berättare, som sen tyckte att det Sara och jag hade att säga var viktigt och intressant.
Jag står i skuld till världen. Det är ständigt payback time för oss privilegierade. Min menorah påminner mig om att försöka tända ljus för andra, nu när jag själv fått så mycket nästan gratis.
Men idealism ensamt bygger inte en bättre värld. Marx hade rätt i en sak: pengarna styr. Följ pengarna, inte pratet.
Och i mitt yrke betyder det väldigt konkret att de som har det hårdaste jobbet också borde ha de högsta lönerna, så att de bostadsområden där barn snarare vaknar upp till ljudet av kackerlackor, än ljudet av blad som vänds i intressanta böcker borde ha den högsta lönen. Nu är det tvärtom. De som har de enklaste förskollärarjobben har påfallande ofta de högsta lönerna. En kan argumentera emot och säga att problem finns minsann överallt, men vi vet att det som är skitjobbigt i Vellinge är vardag i Malmö och det som är tuff problematik i Limhamn inte ens är en västanfläkt i Lindängen. Vi bara vet det. Och vi som styr stan bygger om och till för att kompensera för det, (varpå vita män i plåtlådor med hjul blir kränkta, för det blir de alltid när någon annan får typ lika mycket som dem).
Kortare sagt: idealism hjälper inte. Höj lönerna för förskollärare och barnskötare i fattiga områden. Gör det nu. Höj skatten om så krävs.
17 oktober 2017
Me too (Jag är en del av problemet)
Igår läste jag mina systrars berättelser på nätet. Ja, inte mina systrar M och B:s, men de finns de också, det vet jag. Särskilt smärtsamt är det att läsa att även min dotter. "Varför kunde jag inte skydda henne från det", tänker jag, innan jag hajar till och inser att just det är problemet. Kvinnor är inte mindre vetande små liv som "vi" ska skydda. Allt du rör, du dör-snack, allt prat om vad vi ska göra med någon som petar på "våra" kvinnor ingår i en syn på kvinnan som mannens egendom och jag äger ingen kvinna och har aldrig gjort, inte ens min dotter.
Sen kommer det där gänget som klappar sig på bröstet för att de aldrig sagt hora eller trakasserat någon sexuellt. Snälla ni, att inte förtrycka eller begå brott är ett normaltillstånd. Det ska du inte skryta om. Dessutom kanske du inte vet eller minns allt du gjort och du vet säkert inte hur det tagits emot.
Det finns anledning för oss män att ta ett steg tillbaka och lyssna i dessa dagar. Du behöver inte göra en offentlig confession, men granska dina privilegier och se vad du gör med dem. Du är en del av problemet. Jag är en del av problemet.
14 oktober 2017
Jag är inte rädd för idioter
Det är en vanlig kväll på Möllan. Bilar tutar, folk sveper öl på uteserveringar som trotsar hösten med infravärme och och jag cyklar hemåt med en kasse på styret. Från restauranger och affärer kommer dofter som är svåra att lokalisera, men som för tanken till Asien eller Medelhavet. Utanför ICA sitter en kvinna med en filt om sig och en pappmugg i handen. En man med Möllanknut i håret lägger en tjuga innan han svingar sig upp på sin Christianiacykel.
Det är underbart att leva här, men jag förstår att några inte känner igen sig. Things have changed, som Dylan sjunger.
Några längtar tillbaka till något de inte riktigt minns, ett Möllan utan uteserveringar, feminister, med obegränsad framkomlighet för bilar, men utan arabiska taxichaufförer och falafel.
De saknar den vite mannens totala hegemoni, den tiden då det inte tjafsades så mycket om klimat och jämställdhet. Nu får de söka sig långt utanför stan för att känna igen sin värld och inte ens det går alla gånger.
Vet ni, jag pallar ärligt talat inte att bry mig så mycket om dem. De är anakronismer, sorgliga företeelser på utdöende och även om SD stigit i opinionen, så är det inte framtiden vi ser. Malmö och världen har alltid förändrats. Från mig kommer ni aldrig att höra ett ord om att vi måste gå dem till mötes eller samarbeta. Jo, jag ska lyssna, men sen säger jag emot. Om sen den vite kränkte mannen kommer i form av en fd arbetskamrat som plötsligt visar sina rätta sidor eller en dam i snygg klänning som helt plötsligt vill förbjuda fattiga att be om hjälp eller vill att staten ska förbjuda vissa klädesplagg spelar ingen roll. Jag kommer att säga emot. Och historien kommer att ge mig rätt.
Jag är inte rädd för idioter.
09 oktober 2017
Jag försöker leva istället
Min boendekarriär peakade med drömlägenheten på Bergsgatan. Igår gick jag dit igen för att hämta pärmen som ska gå vidare till nästa ordförande i bostadsrättsföreningen. När jag steg in så var det bara en gammal lägenhet, tom, sliten med minnen dolda i väggarna. Det var en sorglig syn. Jag gick mycket snabbt därifrån. En ska inte se tillbaka för mycket, men det gör jag och har alltid gjort. Det är mitt stigma mer än annat.
Nu bor jag någon annanstans, som ni vet. Downshiftad till ett kompaktare liv. Jag bor där det krävs tagg för att komma in och ut och i morse höll det på att gå illa. Jag gick ut ur huset, sjöng med i Magnus Lindbergs låtar, så intensivt förknippade med en annan höst i ett annat slags liv och när jag skulle dra cykeln ut genom grinden, så var taggen inte i min hand eller ens i fickan. Jag kom ingenvart.
Men gud var snäll denna morgon.
Jag lyckades komma tillbaka in i min uppgång genom en dörr på glänt och kunde hämta min tagg, denna livslina i HSB-världen. Sen öppnade sig grinden och så cyklade jag iväg längs morgontrötta Möllangator, fortfarande med ML i öronen. Härligt. Han har varit med i mitt liv sen jag vid sjutton hittade en kassett med hans första LP på ena sidan och Eva Dahlgrens första på den andra. På den tiden bodde jag i ett groteskt fult hus i den delen av Masthugget som blivit miljonprogram och herregud, så ung jag var, för en är ju det vid sjutton. Så lite jag visste och så ensam och längtande jag var. Det är vad ungdomen är. Drömmen om något annat. Fortfarande kan jag texterna och jag sjunger högt och tydligt och folk vänder sig om både på Södra och Norra Parkgatan. Och höstlöven yr, precis som när jag gick och gick uppför backarna i Masthugget, men här är det platta marken, för så ser Malmö ut.
Och en lägenhet är hur som helst bara en lägenhet, en ska inte göra det till en alltför stor symbol för något. Jag bor bra i min modernistiska dröm, precis som jag gjorde det under stuckaturererna. En kopp kaffe och en Budapestbakelse på balkongen gör livet än lite bättre. Ska bara lära mig att inte glömma taggen hemma. Om jag drömmer om något? Nja, jag försöker leva istället.
05 oktober 2017
Byebye, sunk-ica.
Jag packar och fixar och Sara kommer över och vi demolerar alla soffors moder, ty den låter sig inte transporteras ut ur lägenheten. Äldstebror är också här och jag hjälper honom med några saker och sen går vi och äter. Till sist har alla gått till sitt och jag belönar mig med kaffe och dyrglass. Jag går till sunk-ICA och det slår mig att det kanske är sista gången. I mitt nya hemkvarter finns en annan ICA, så det lär bli dit jag går framgent.
På sunk-ICA är det som vanligt, skitigt golv, bra sortiment och ignorant personal. När jag kommer fram till kassan sitter detektiven i ettan och en kassörska som heter Elin i tvåan. Detektiven kallas så (av mig och Sara) eftersom han under en period hade för vana att smyga efter mig i butiken för att se om jag snattade något. Det gjorde jag aldrig. Däremot var vi troligen några av ställets bästa kunder. Vi var många och vi åt mycket. Med tiden övergick han från att bevaka suspekta kunder till att ragga på sina kvinnliga kollegor. Ibland sågs han även arbeta. Men nu är tiden av masskonsumtion från vår sida längesen förbi och när jag lägger upp mina två varor på bandet, hinner knappt erfara Elins tillstymmelse till leende innan detektiven frågar vad Elin ska göra i helgen. Hon svarar något mumlande. Sen berättar han att var i Möllan igår. Så uttrycker han sig. Elin ser lagom intresserad ut. Kanske är det inget grepp hon faller för. Hon kan säkert själv promenera de hundra metrarna till uteserveringarna på torget om hon vill.
Det är fascinerande med människor i serviceyrken som liksom pratar genom ens rygg. Tror kanske att deras jobb och liv skulle bli roligare om de bytte några ord med kunden. Men vad vet jag?
Nu är hur som helst vår långa relation med Sunk-ICA över.
01 oktober 2017
Göteborg i helgen?
En kompis frågade om jag skulle åka upp till Göteborg i helgen. Men, nej, det bestämde jag mig trots allt för att inte göra. Troligen skulle jag blivit så förbannad på nazisterna att jag tappat min coolhet, som om jag någonsin haft någon. Det hade inte gjort någon glad och inte förändrat världen. "Du kan ju twittra istället", säger kompisen, men med ett vänligt leende. Sen reste hen till Göteborg och var en av många tusen som faktiskt stoppade nazisterna från att gå på Göteborgs gator. Det var bra gjort. Jag bryr mig om sanningen ska fram väldigt lite om nazisternas jävla yttrandefrihet. För mig är det viktigare att den judiska församlingen fick fira Jom kippur, att samkönade par kan gå hand i hand och att alla vi som kallar det här landet för hemma får leva i fred.
Själv sprang jag lopp och sen gick jag på gallerinatten med några vänner. Vi var sådär kulturella som högerextremister hatar att en är. Vi var så mångkulturella och landsförrädande som det bara går.
Vi hade trevligt och det om något avskyr extremister.
När det gäller nazister och SD så är jag också lite trött på psykologiserandet, att det skulle vara ledsna män som förlorat allt och som söker ett sammanhang. De får väl gå i KBT om de är ledsna. Håll er bara ur min åsyn tills ni kommit på bättre tankar än att vara rassenassar.
Trött är jag också på dem som säger att nassar och antirasister skulle vara två sidor av samma mynt. Jag vet att det bland oss på den goda sidan finns idioter som kastar sten på polisen och som troligen lika gärna skulle slåss mot folk som höll på fel fotbollslag eller även spöa en flickvän som käftade emot. Men det är undantagen. Även revolutionsromantiska antirasister är bättre än nassar och SD.
De flesta människor är snälla, men ibland är det bästa sättet att vara snäll på att bli fly förbannad. Det är bättre att någon gång göra fel än att inte göra något alls.