Dagen börjar med löpning. Som alla gamla kommunistmetropoler har Kiev breda gator, men här är det dessutom backigt och extra avgasfyllt. Men så hittar jag den botaniska trädgården och springer in där. Tänker på alla gator, parker och stigar jag sprungit på. Inte sällan inför resesällskaps skakande huvuden, de har väl trott att jag velat stila mig eller så, där de legat kvar i sängarna eller suttit med en bok. Men det är det bästa sättet att klara ut tankar. Seriöst skiter jag i om det går fort eller långsamt. Antagligen långsamt. Och efter Tjernobyl behövs det klaras ut tankar. I parken hejar jag på andra löpare. Folk här verkar väluppfostrade och belevade. Inte så där tuffa som en kunde föreställa sig. Eller vad en nu föreställer sig. Tillbaka på hotellet ler den snygga receptionisten åt mig. The Ukraine girls really knock me out, haha. En av mina söner skriver ett meddelande som får mig att hoppa till. Jag är visst viktig och behövd. Det har jag så ofta svårt att ta till mig och acceptera. Ser mest nederlagen. Sen vandrar jag genom parker och längs floden. Den är bred som Öresund. Här är en flod en flod. Och stan är dubbelt så stor som Stockholm. Metron sväljer hundratusentals människor och rulltrapporna går fort, fort ner i underjorden. Det är samma metrovagnar som i Prag och Sofia. Men nu är de städerna i unionen och Kiev en hangaround som flaggar med EU-flagga, fast alla vet att hon inte är välkommen än. Men det är som om Kiev skiter i det. Hon beter sig som om hon redan var där. Alternativet är Putin. Det blir en skön dag med långa promenader och besök i kyrkor och varuhus. Och en spårvagnstur. Här är tatravagnarna lika röda som de var överallt förut, här går spårvägslinjerna runt centrum, paradgatorna är för bilar och bussar, precis som det brukade vara i Sovjet. Och på Maidan hänger folk och allt är gigantiskt och levande och jag bara hänger med strömmar och flyter som den turist jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar