Det är långt mellan Chisniau som jag lämnar och Brasov i Rumänien som jag är på väg till, långt och omväxlande. Först fält med solrosor och vindruvor längs dåliga vägar i Moldova och sen långa EU-sponsrade vägar när vi fått tillåtelse att korsa gränsen till unionen och till sist slingriga vägar som letar sig som ormar genom Transsylvaniens mystiska berg. Jag är mestadels glad, men en sorglig sång tynger ner mig och fuktar mina ögon. Så funkar jag. Det är soligt och skönt och Transsylvanien är sådär sensommarmörkgrönt, som jag älskar. Mina känslor är lika upp och ner som vägarna genom bergen. Senast jag var i Rumänien var det regn och grått i Bukarest, ett väder som på alla sätt illustrerade uppbrottet för Saras och min tågluff, vi flög till och med hem för att separera våra ekonomier och sälja vår lägenhet, som om det inte kunde gå snabbt nog. Jag har kvar en bild där vi står tillsammans i lobbyn på hotellet. Inte en tillstymmelse till leende. Vi var reströtta och trötta på varandra. Nu i solskenet i en annan del av Rumänien har jag kommit in i den andra spontana halvan av den här resan. Nu får jag helt enkelt se vad som faller mig in att göra. Hem ska jag, men jag har tre veckor semester kvar och kan i bästa/värsta fall vara ute så länge. Tänker att resten av resan blir med tåg i alla fall. Så mycket vet jag. Och färja på slutet. I bussen visas en film. Det är Eddie Murphy dubbad till rumänska. Jag pluggar in lurarna i öronen och sätter på en spellista. Springsteen. Inget tårdrypande där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar