Förra året smidde jag planer om att kandidera till regionfullmäktige i Skåne. Jag ville kasta en liten boll från Möllan till den artificiella skånska huvudstaden Kristianstad, byggd av danska regeringen som en utpost mot svensken. Men valberedningen sa till mig att det knappast var aktuellt att jag skulle bli föreslagen. Så jag la ner tanken. Listan kom att toppas av den fantastiska Mätta Ivarsson och det blev alldeles förträffligt. Att jag inte blev föreslagen är helt naturligt. För Malmö är inte Skåne. Det är ett geografiskt misstag att kartan ser ut som den gör. Över Skåne sprider sig ett skimmer i blått och brunt. Med tiden har det bruna börjat lysa allt klarare, som jord lagd i träda när importerade varor lönat sig bättre. Och blåögd står skåningen och kliar sig i huvudet och skyller sina inbillade oförrätter på muslimer och feminister. Och på Malmö. Alltid detta Malmö. Där skjuts det och byggs det, där kan man tydligen se ut lite hur som helst, allt från rosa hår till hijab, för det är ju alltid kvinnors utseende som diskuteras. Och Malmöbon tänker att Skåne är nog fint om man gillar epatraktorer och snö på tvären i februari-mars. Billigare hus också. Malmöbon försvarar sin stad och jag är en av dem som gör det med emfas. Här är det billigt att äta och klippa sig och här strömmar det musik ur förbipasserande bilar och sorl från pubar och torghandeln. Att Möllan inte är hela Malmö vet jag, för Västra hamnen och Ribersborg finns ju. Så tittar vi lite snett på varandra, fast vi egentligen vet att allt här i världen hänger ihop. Men vi måste välja var vi ska bo. Och jag lever tusen gånger hellre med skjutningarna och explosionerna än med att majoriteten av mina grannar röstar på ett nazistparti. Det får jag ändå säga. Malmöbo som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar