Dagisungarna fotograferar och ritar av det skruvade huset. Ute i Västra hamnen blåser det och föräldrarna skickar med barnen koftor inför besöket i den andra världen. Här är allting annorlunda, barnen heter Nora och Johanna och har blå ögon och ljust hår. Malmös klassgränser och etniska gränser sammanfaller nästan till hundra procent. Inga av mina dagisbarn har varit hemma hos en etnisk svensk och Johanna och Nora har aldrig varit i Rosengård. Det bara är så. Kollegorna och jag försöker ingjuta stjärnor i barnens ögon; du är inte dömd till ett liv i fattigdom och förtryck i hederns namn. Vi ska ge dig verktygen att förändra ditt liv och världen. Du är här för att utveckla och utvecklas. Med inspiration från pedagogerna i den lilla italienska staden Reggio Emilia och deras antifascistiska pedagogik får barnen tänka, känna och drömma.
Det är en lång väg att vandra och hindren är många, allt från en bostadspolitik som tycks vara färdig nu när studenterna fått tak över huvudet, en utbildningspolitik där stora är viktigare än små och alla välmenande radikaler som respekterar för mycket av rädsla för att kallas rasister.
Mycket vatten, många bäckar små. Men det som mest behövs är stjärnor i barns ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar