Deswegen muss Ich nächtens wieder hin

Så såg jag Berlin igen. Inhyst på trettioandra våningen på ett hotell högt ovanför Alexanderplatz kunde jag inte bara se världsuret, utställningen om 20-årsjubileet av die mauerfall, utan också se rätt in i östtyskarnas gamla TV-torn, det med en boll längst upp. Från det höga hotellets tak hoppade folk bungyjump för 99 euro och jag kom på mig själv med att av och till kalla valutan för mark i tanken, men det var ju länge sen nu. Östberlin, sa jag första gången jag såg det där torget, Östberlin och det luktade tvåtaktsbränsle och dåliga cigaretter. Nu luktar det som andra torg i stora städer i Europa och jag skulle inte drömma om att längta tillbaks. Det är valkampanj och de gröna har 13 procent av rösterna i stan, den stad som till en tredjedel är grönyta och där fler och fler cyklar och åker kollektivt. Berlin har smugit in och blivit en av mina städer bredvid dom andra, utan stora åthävor. Vi satt i den gamla socialistiska konferenshallen och pratade om resurshushållning och om att investera klimatsmart. Sen gick vi ut sommarvärmen och alla uteserveringar hade underbart god alkoholfri öl och Checkpoint Charlie och Brandenburger Tor ligger där det låg och likaså Potsdamer Platz med alla höga hus och det obegripliga förintelsemonumentet strax intill. Jag blir delegationens tolk och guide. Tydligen kan jag ändå den stan litegrann. Nästa höst återvänder jag och springer marathon under fyra och en halv timme. Det är säkert. Nån slags koffort har jag med i Berlin.