Flickvännen

Jag är trött, trött trött och äldstebror har satt på nåt MTV-skit, för att sen bara lämna vardagsrummet. Jag har bjudit honom på bandspaghetti med fläskotletter och god sås. Missade bladspenat och parmesanost, som liksom hör till. Nu är det kaffe med mjölk här i hemmet. Jag läser "Filckvännen" av Karolina Ramqvist och blir provocerad som fan av den. Kvinnor som söker sig till och försvarar gansters, våldsmän och andra grottmän, utmanar mina fina sidor. Jag vet att jag borde se det som ännu ett utslag av könsmaktsordningen och ytlighetskulturen, men jag orkar inte alltid. Ibland vill man bara tycka att folk är dumma i huvudet. Karolina Ramqvist tar inte ställning öppet, möjligen fördömer hon i förtäckta ordalag. Som den enkla feministiska man jag är skulle jag snarare vilja att någon kom in och satte lite fart på berättelsen. Utmanade på riktigt. Min Sara dras inte till farliga män eller grottisar, utan till såna som jag. Man kan undra varför. Det har inget med traditionell manlighet att göra i alla fall. Jag som inte ens kan laga den droppande toaletten, än mindre gör machosaker som att spöa skiten ur folk eller råna banker. Körkort har jag inte heller, tammefan. Sara är en sån som man inte kan malla in riktigt. Hon är glittrande kvinnlig, men samtidigt kan det komma det mest radikalfeministiska ur hennes mun. Hon jobbar i en machobransch, medan jag är barnpassaren. Hon är inte någon flickvän eller flickvän. Hon är den jag cyklar tandem med på Ven; den jag dricker kaffe med och pratar med varje dag på väg till jobbet.