Vaknar upp på kant med ett snöigt februari som lockar mig att skita i den fysiska utmaningen att ta tillbaka min rekordkondis från 2003 och i förlängningen straffa mitt pers från Göteborgsvarvet. Jag känner mig lat och hård idag. Mina ungar tycks inte komma en på en stund heller, det är som stormen före lugnet. Jag har hamnat på kant med partiet dessutom och det i frågor som jag brunnit för under hela mitt vuxna liv, kampen mot rasismen och kampen för palestiniernas rätt och en verklig fred i Mellanöstern. När jag slutade dricka bestämde jag mig för att aldrig mer ljuga för mig själv, helst inte för andra heller, men framför allt inte för mig själv. I det ingår tyvärr att avvisa enögdhet, för jag ser inte dåligt på det viset. Jag ser att det både finns strukturell rasism, men också en framväxande radikal islamism och fegt klamrande vid medeltida föreställningar, vilket står i stark strid till varje människas rätt. Inte minst kvinnors rätt, för att vara tydlig. Det dåliga tror jag motverkas om nyanlända tar chansen att bosätta sig där andelen svenskar är större än i Rosengård. Det borde inte vara en kontroversiell ståndpunkt.
Det andra har jag varit inne på så många gånger redan. Mellanösternfrågorna är så otroligt mer komplicerad än man vill medge och där är jag lika trött på dom som bara ser israel som på dem som bara ser palestinier. Inte minst folk som reser ner och bara söker argument för det man redan bestämt sig för att tycka. Det är inte hederligt, inte sant. Den andra sidan finns alltid. Så länge vi ser en fiende och inte en medmänniska så förblir det galet. The russians loves their children too, lita på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar