Gråt inga tårar.

Jag är inomhus, trots värmen. Jag, mellanbror och minstebror. Lundell är utläst och Mons Kallentoft väntar på att öppnas. Min vän A har för femtielfte gången grälat och gjort slut med sin snubbe. Kanske är dom tillbaks redan i eftermiddag. På datorn poppar från ingenstans Gråt inga tårar med Thorleifs upp. Jag minns när den låg på listorna, denna dansbandens signaturmelodi nummer ett. Sommaren 75 var varmare än någon annan. Fast i ärlighetens namn minns jag ju inte, utan har mest hört folk snacka. Men låten minns jag. Ett tag tävlade syrran och jag om vem som kunde låta högst. Jag spelade Sweet, Ted, nationalteatern och Abba. Hon körde alla dansbanden, främst bland dem nyss nämnda thorleifs och den legendariska flamingokvintetten, döpt efter en restaurang på Kortedala torg, sedan länge salig i åminnelse. Jag låg på mitt rum och läste, men sen kom Michael Öberg och ringde på dörren och vi gick ut och spelade fotboll. Jag trodde inte att jag skulle bli någon ny Ralf Edström och Zlatan var inte ens född. Jag stod i mål och lekte att jag var Jan Tomaszewski som klistrade Staffan Tappers straff. Med detta vill jag säga att det inte var bättre förr. Knappt ens vädret.