Whatever.
Jag går av vagnen och springer en mil, mestadels längs havet. Det är så en ska göra i städer vid kusten, i alla fall jag, för havet lugnar ner mig en smula, får mig in i stillsamhetens fålla. Folk pratar franska här och jag kan fan inte det språket. Men de flesta vill förstå och det är bra. Vi människor vill kommunicera. Det är segt att springa och självberömmet vet inga gränser när jag till slut ser den gamla hamnen torna upp sig med fritdsbåtarnas master som känselspröt mot himlen. Solen skiner. Min själ har det bra. Och jag unnar mig att skippa krysslistorna ur guideboken och gör istället vad fan jag känner för att göra. Så det blir en nyduschad eftermiddag på museer och uteserveringar. Telefonen är en länk mot vänner och världen, för så vill jag ha det. Ingen kan längre påföra mig skuld och skam för det. Det är mitt liv. Mörkret faller och jag dricker ännu en kaffe på ännu en bar med zinkdisk och män, alla dessa män. Servitrisen vill verkligen prata med mig och jag med henne, men inget språk förenar oss. Till sist fattar hon att jag kommer från Sverige. Kanske vet hon vem Roger Magnusson var, men nej, hon är för ung för det. Hennes familj kommer från Algeriet, så tji fick jag som trodde att hon var en alldaglig fransyska, smal med mörka ögon och lockigt hår. Sen har hon andra gäster att ta hand om och jag proemenerar genom en stad lika mångfaldig som Malmö, men där allt är så mycket skarpare och ljudligare. Det blåser från havet och båten till Alger lämnar kajen med ett moln av svart rök från skorstenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar