Pretty flamingo

Jag ser ut genom fönstret. Gården nedanför är under ombyggnad. Det som brukade vara grönt är nu istället högar med grus och jord flankerade av gula arbetsmaskiner. Ytskiktet ska tätas, stod det på lappen från min bostadsrättsförening. Själv har jag försökt att täta mitt eget jävla ytskikt med hjälp av medicin och insikter. Det går bra, om inte perfekt, men vem gillar väl det som är perfekt?

Jag spelar Pretty flamingo med Manfred man. Det är en ganska kass låt. Men sedan i torsdags sitter en flamingo i rostfritt stål i mitt vänstra öra och detta var associationen som dök upp i mitt snurriga huvud. Någon skrev på insta att det betyder att en är swinger, men en jobbarkompis lät mig veta att jag som singel inte kan vara det. Hon som jag träffade igår på den öppna platsen utanför biblioteket skojade om att jag först trott att det var det var en pelikan. Hon skrattade sitt varma skratt, men inte ens det hjälper när det inte finns något som blixtrar till eller som kan växa till något. Och det blir nästan komiskt när så mycket som är viktigt för mig är helt oviktigt för den andre. Jaja, det är ju ytterst få som det kan bli något med, som min vän säger på messenger. Men när en välformulerad skarp röst hör av sig och är tydligt intresserad, så väcker det något hos mig. Människor ska få chanser att ta sig in i mitt liv. Jag ska göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. 

Min prästvän skulle le när jag i tid och otid drar upp den gyllene regeln. Men det är ju den som gör att jag vill släppa in människor, både i det lilla och i det stora. I mitt hjärta finns inga halverade mängder eller minskade volymer. Jag tror på en värld där det finns både flamingos och pelikaner, både stann- och flyttfåglar, både folk som stannar i boxen, som tänker utanför den och så vi som inte hittar någon jävla box. Jag sätter på kaffe och Donovans Catch the wind. Det kommer nya möten och snart är väl ombyggnaden av gården färdig. Och i mitt öra sitter den där fågeln tills jag tappar den.