”Gå inte bögigt”, sa han till mig i den långa korridoren på tredje våningen på gymnasieskolan där min tid mest ägnades åt att upprätthålla relationer eller drömma om någon som fanns där, men som jag aldrig vågade närma mig. Mitt bögiga sätt bestod i att ha mina skolböcker i en domuskasse på armen. Så gick bögar, enligt min klasskamrat som antagligen aldrig levande livet stött på en öppen bög. Det var ont om dem i Fiskebäck, där han bodde på den tiden. Han hade någon ide om att bögigheten kunde smitta av sig på honom och minska hans chanser till en lång och varaktig relation med någon och det fick jag ju inte stå i vägen för. Senast jag hörde något om honom var han gift med en thailändska. Hoppas det blev en lycklig relation. Själv sitter jag på min balkong i kalsonger och med kaffekoppen på den smutsiga duken som täcker mormors gamla köksbord. Nej, jag gick aldrig bögigt mer, minns jag och bejakade därmed homofobin som rådde på Majornas gymnasium precis som överallt annars. Jag skyltade med radikala åsikter, men jag blev en anpassling i det sociala livet och det höll i sig och håller väl i någon mån i sig ännu. Jag kom ur ensamhet och återvänder ofta till ensamheten. Så glad att få vara med i olika sammanhang och med vissa personer att jag efter bästa förmåga försökt bli precis den som omgivningen önskat att jag vore. I vänskapsrelationer som i alla andra sammanhang, jag är den som riskerar att gå bögigt, att göra bort sig, jag har varit så tacksam över smulorna som blivit över att jag tagit mer skit än vad som är rimligt. Det trodde ni säkert inte. Jag har jagat rätta svar istället för mina svar och när inte de svar jag kommit med godkänts, så har krisen varit total och min självömkan har tagit över min kropp som cancer. Jaja. Kaffet kallnar och jag önskar att jag kunde säga att jag blivit en ny människa. Men jag tror inte på revolutioner, utan är en förhärdad reformist. Och jag vet att jag borde lämna min balkong och tilllkortakommanden och istället kommentera det danska valet, leendet hos den kommande statsministern, sossen som tycker att flyktingar ska sitta i läger istället för att promenera på gatorna i Köpenhamn och Århus. Kanske borde jag också kommentera att ännu en skånsk kommun utsatts för Machtubernahme och nyheten om att den organiserade rasisten som satts att leda Svalöv faktiskt sagt rasistiska saker. Och, nej, det är inte underpriviligierade stackare som röstar brunt, det är skånska gnällmånsar som är vana vid att få saker utan ansträngning. De araber de hatar är lika sällsynta där de bor som öppna bögar var i min ungdoms miljöer. Hur vore det om (inte alla) män i Svalöv, Bromölla, Hörby, Svedala, Veberöd och ellerstädes faktiskt tog och växte upp?
Antagligen borde jag också ut och springa en runda, för en sund själ i en sund kropp och allt det där. Men istället dricker jag upp kaffet och ser ett avsnitt av Handmaid´s tale, vilket får mig att tänka på Ebba Busch Thor. Hon gick heller aldrig bögigt. Det kan jag i alla fall inte tänka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar