Cyklar hemåt med femtiotalsschlager i öronen. I korsningen Parkgatan/Ystadsgatan krockar jag nästan med en stor BMW. Föraren har stora svarta glajor. Vilken hårding. Kanske bor han i området. Undrar om han kommer att ta en valsedel ur min hand nästnästa söndag. För jag kommer att stå där och dela ut. I'm stuck with the party. Jag har försökt att lämna, men MP vill liksom inte lämna mig. Först var det 2002, jag var nybliven fyrabarnsfar och livet var struligt, hektiskt så jag trappade ner, nöjd med vad jag gjort av MP-Malmö. Jag kunde vila ett tag. Sen 2015 när vi vek ner oss i flyktingfrågan samtidigt som antisemiter tycktes ha fri tillgång till uppdragen. Och så nu senast när valberedningarna i Malmö och Skåne inte var överens med mig om att jag borde ha en plats i den gröna solen. Jag drog mig tillbaka, trodde jag. Kampanjade inte, delade inte ut valsedlar och gick inte på valvakan. Satte punkt.
Det kunde vara dags. Jag hade haft uppdrag sedan 80-talets slut. Första gången jag kom in på ett MP-möte fick jag en chock. Det var så amatörmässigt, så fullt av healingfeeling och uselt. Här fick jag gå in och göra något, kände jag, ömjuk som alltid. Jag valdes också in i partistyrelsen på en stormig kongress. På en kafferast sa Krister Skånberg till mig viskande: "hur många av människorna här inne skulle du kunna se i en regering?" Nä. Någon, kanske. Det var taffligt, men vi redde upp det. 1994 valdes jag till förstanamn i Malmö. Alternativtanterna försvann, inklusive den fd riksdagsledamot som sade sig tveka mellan MP och KD. Så var jag stans ledande miljöpartist i åtta år. Jag var ofta dryg och bessrig, överspänd och jobbig. Fick ovänner och motarbetades. Ja, gud. Men hellre göra fel ibland, behöva ändra sig och tas ner på jorden än att inte göra något alls. Någon borde jag fortfarande be om ursäkt. Och vice versa. Det är svårt att veta hur mycket en förändrar här i världen. Men jag vill vara ett litet eller stort kugghjul i maskinen som gör världen till en lite bättre plats och det har jag varit. Och är. Jag tror det varar livet ut. Nu från en plats lite längre bak i ledet. Jag ska se och hjälpa till att lyfta folk som inte var födda den där dagen då jag för första gången steg in i MP:s sunkiga lokal på Davidshallsgatan.
Vi ses på Södervärnsskolan den 26 maj. Kom och ta en valsedel ur min hand och byt några ord.
Det kunde vara dags. Jag hade haft uppdrag sedan 80-talets slut. Första gången jag kom in på ett MP-möte fick jag en chock. Det var så amatörmässigt, så fullt av healingfeeling och uselt. Här fick jag gå in och göra något, kände jag, ömjuk som alltid. Jag valdes också in i partistyrelsen på en stormig kongress. På en kafferast sa Krister Skånberg till mig viskande: "hur många av människorna här inne skulle du kunna se i en regering?" Nä. Någon, kanske. Det var taffligt, men vi redde upp det. 1994 valdes jag till förstanamn i Malmö. Alternativtanterna försvann, inklusive den fd riksdagsledamot som sade sig tveka mellan MP och KD. Så var jag stans ledande miljöpartist i åtta år. Jag var ofta dryg och bessrig, överspänd och jobbig. Fick ovänner och motarbetades. Ja, gud. Men hellre göra fel ibland, behöva ändra sig och tas ner på jorden än att inte göra något alls. Någon borde jag fortfarande be om ursäkt. Och vice versa. Det är svårt att veta hur mycket en förändrar här i världen. Men jag vill vara ett litet eller stort kugghjul i maskinen som gör världen till en lite bättre plats och det har jag varit. Och är. Jag tror det varar livet ut. Nu från en plats lite längre bak i ledet. Jag ska se och hjälpa till att lyfta folk som inte var födda den där dagen då jag för första gången steg in i MP:s sunkiga lokal på Davidshallsgatan.
Vi ses på Södervärnsskolan den 26 maj. Kom och ta en valsedel ur min hand och byt några ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar