Jag dricker kallt kaffe med balkongdörren öppen ikväll, i den verkliga världen bortom inloggningar och nicknames. En liten lila minikånken väntar på att få komma upp på ryggen på en liten människa, den ligger i hallen och väntar på transport norrut. Det här datumet fyllt av högstämda tankar och perspektiv både bakåt och framåt. Om dessa tankar vet hon förstås inget, hon som lever för att gunga och som inte alls begriper vitsen med att lära sig gå. Det går ju lika bra att krypa. Stora bruna ögon ser världen, ett stort huvud fylls med tankar och erfarenheter. Nästan allt framför sig och livet är lycka. Och för ett år sedan bestämde hon sig för att ta sig ut i förtid, för hon är en människa bortom alla beräkningar och antaganden. Hon delar dessutom födelsedag med den vuxna människa som hittills betytt mest för mig i livet och nu när röken lagt sig och dimman lättat, så har jag inget emot att bli påmind om det. Det har jag förresten aldrig. Det skulle vara barnsligt att försöka radera ut tio år ur ens liv och ingen människa är utbytbar, alla har sin plats i ens hjärta. Att gå vidare är aldrig att lajva Eternal sunshine of a spotless mind, för det finns alltid ett Montauk där en i så fall måste mötas På sena eftermiddagen sitter jag och ser kärlek blomma på Möllevångstorgets norra sida. Solens strålar speglar sig i ölens honungsfärg. Allt är varmt. Händer, tankar, ord, vad du vill. Jag behöver påminna mig om att lyckan finns, att den inte behöver förintas av vardagar och av ord och diagnoser. Jag ska minnas apelsinvatten i en fin karaff, händer som aldrig släppte varandra och så detta året av vällingflaskor. Jag hör framtidsplaner smidas, men för min egen del säger jag bara: låt den komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar