Allt är ännu ett mysterium, men det är spännande som fan. Hösten kommer som alltid förut, det är en skönhet i växlingarna mellan varmt och kallt, regn och sol och en trygghet i längtan bort som alltid finns där, längtan bort från vardagen till spännande platser och människor. Jag går vidare, som det heter, går alltid vidare. Det fanns en tid när jag avundades dem som hade samma saker år från år, samma bostäder, jobb och partners. Jag avundades tryggheten. Men jag minns alla mina ex och hur de berörde mig, de som jag skaffade barn med och hon som jag reste så mycket med, de som bara kom som tillfälliga himlastormar och de som stannade en tid. De avtryck jag fått av dem kunde inte en enda person ha levererat. En enda lång lycklig kärlek hade begränsat mig och gjort mig mindre klok. Jag har fått mer kärlek i livet än någon kan begära och jag har gett igen med samma mynt. Jag har berört och gjort några lyckliga. Så mycket berör jag visst ännu, att någon blockerat mig från alla sociala medier, det är fascinerande att jag kan vara så viktig ännu för henne.
I det som är jag ser jag spåren från mina brustna relationer, artister som jag aldrig gillat annars, böcker jag inte läst om hon inte tipsat om dem, platser jag aldrig skulle besökt annars och insikter och bekräftelse som satt där de skulle när de som bäst behövdes. Jag är tacksam, men jag saknar ingen av dem, annat än som vän, kanske, men det löser sig, jag har andra vänner och trivs dessutom väl bra i mitt eget sällskap. Tids nog dyker dessutom förälskelsen upp igen, den kan vara runt hörnet som himlen i Mauro Scoccos sång, kanske är den redan här utan att jag fattar det, sånt har hänt förut.
När det gäller kärlek blir jag aldrig äldre än 20, det är samma saker, samma förvirring, samma pirr och osäkerhet.
Jag tror det är galet att leta efter den där underbara vackra blomman som lyser och doftar starkare än alla andra. Plocka istället blommorna längs vägen. Det blir till sist en vacker bukett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar