Istället för årskrönika

Sara och jag pratades vid om året som gått. Om modet att bryta upp och gå vidare, som i dagarna också innebär att vår skilsmässa fullföljs. Det är inte mer att orda om där, jo kanske då att handling räknas och inte så mycket tankar, som jag brukar skriva. Det är ofta en note to self, för jag tänker och drömmer mer än jag gör saker. Men vi skilde oss verkligen, flyttade hem till oss själva, från varandra. Sen ser jag en bild på instagram på Saras gamla hus i Falun. Vitt av snö, precis som då för sju år sedan, när vi packade det sista och sen förenades i Malmö. Det känns lite, för det som var viktigt ska kännas, annars hade det inte så stor betydelse som jag trodde. Låt livet kännas, bär dina ärr som medaljer för tapperhet i strid. Nu sitter jag i mitt bruna kök vid det bruna bordet, jag är ensam här och förutom paddan så ligger ett par lurar och mina glasögon där. Detta är mitt hem och mina saker. Jag gör mitt liv här och det är långt ifrån det liv jag gjorde för bara ett år sedan, men det är ett bättre liv, annars hade jag inte valt det. Jag har verkligen ingen lust att titta bakåt, ingen lust att återuppleva sorgliga samtal och när vi stod vid syrrans säng när hon låg nersövd och nästan döende, ingen lust att fördjupa mig i tårar och rädsla, för jag är inte ledsen och rädd denna sena decemberkväll, inte rädd för något alls. Jag ser hoppet i barns ögon istället, hoppet och glädjen i nuet, en varm kopp kaffe och ett vänligt ord från en kollega och en cykelbana som börjar byggas till våren. Nästa år kanske jag slutar med politiken eller så blir det mer än någonsin. Nästa år kanske jag lever ensam eller så träffar jag någon. Nästa år kanske sommaren blir het och torr eller så blir den regnig. Ingen vet. Det gör livet så underbart. Nu vänder vi blad, som kungen sa.