Snön ligger vit och blöt runt stugan. Domherrarna äter ur foderautomaterna för att klara ännu en vinter och min syster sjunger en gammal Suzanne Vega-dänga och värmer glögg i stugans lilla kök. Vi är på landet. En liten väg, hjulspår med gräs i mitten går upp från den stora asfalterade. Och jag faller för lugnet och ron. Inga fyllon som väcker en halv tre, inga fyrhjulingar som vrålar, inga cannabisförsäljare på hörnet, bara natur och stilla liv. Men det är för sällskapet jag är här, människor är roligare än träd hur man än ser det och det är samtal och samvaro som utmanar och befriar om musik, böcker, politik och livet, som alltid i Woody Allen-familjen.
Om jag skulle kunna bo så här permanent? Nä. Jag är en man som lever bland asfalt och tegelstenar. Men just den här helgen lyssnar jag på I'm thankful for my country home.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
04 februari 2017
Country home
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar