Här ligger jag, en fånge mellan lakan (hälsning från arytmikliniken)

Det är tyst och stilla här på arytmikliniken, en onsdag klockan tio på kvällen. Inte en ynka näktergal hörs, trots löftet i Gullbergs vackra dikt. Det är också fjärran från ljuden hemma på Bergsgatan, inga bilar som bullrar, inga tonåringar som öppnar kylskåpsdörren och ingen Sara som läser i Stoner innan lampan släcks för natten. Mitt hjärta slår långsamma slag, det är inte ens en metafor, utan rena rama realismen. Trettio slag i minuten, som Gunde när han stod på topp, men jag är inte någon vältränad renlevnadsman från Skamhed, utan lite vem fan som helst som skött sig någorlunda. Mitt hjärta har bestämt sig för att dra ner på tempot, så jag och den medicinska personalen får göra motstånd. Det tog ett och ett halvt år, men till sist fick jag veta. Jag är inte orolig. Mer uttråkad, en fånge mellan lakan, som Gullberg sa, Det kommer att fixa sig. Jag kan kan inte skänka nog med tacksamma tankar åt ett system som låter mig få den här hjälpen. Snälla, kompetenta och empatiska är de, vår sjukvårdspersonal. Och mat och fika får man, varannan timme från morgon till kväll. 

Jag minns för två år sedan, när jag fick mail där jag tillönskades en svår sjukdom, så att jag skulle sluta försvara sättet på vilket sjukvården i Skåne bedrevs. Nu är jag här och det funkar bra. Men inte en endaste näktergal, alltså. Kanske hittade Hjalmar G bara på det där.